Reseberättelse: Mexico City III

På grund av min höga ålder och den annalkande demensen har jag glömt bort att nämna en av de mer anmärkningsvärda händelserna som inträffade i Mexico City. Det rör sig om ytterligare en träff med medlemmar ur Mexikos högt ansedda poliskår. Vid vår ankomst till Mexico City, från utflykten till Puebla och och så vidare, blev vi i en rondell invinkade av en polisman. Japp, denna gång var det en riktig trafikpolis. Han påstod att vi hade begått något slags brott, jag förstod aldrig riktigt vilket, men något i stil med att vi kört mot rött eller gjort en förbjuden sväng. Saken var den att vi körde precis som alla andra i den långa, långa kön vi stod i. Givetvis blev vi stoppade på grund av den mutningspotential som de såg i oss. Den första polismannen tog farsans körkort, men lämnade över det och snacket till sin kollega, som sedan lämnade över affären till ytterligare en kollega. De två andra hade väl andra oskyldiga trafikanter att stoppa. Efter en del prat och diskussion om vad vår förbrytelse egentligen bestod i, samt vad i h-vete det var frågan om började vi komma in på mutningsprutande. Han ville ha tusen pesos till en början, vill jag minnas. Jag sade att så mycket har vi inte. Jag tog upp en tvåhundralapp och sa att det var vad vi kunde erbjuda. Han kontrade med att kräva två lappar av dylikt slag, jag nekade och sa att nej, så mycket kan vi faktiskt inte betala. Efter lite betänktetid gick han med på erbjudandet, och affären gick i hamn. Tvåhundra pesos för att följa trafikströmmen, det var lite dyrare än trängselavgiften vill jag tro. Även om jag inte känner till marknaden verkade det för mig hyfsat billigt, men min sambos far sa mig att femtio pesos är mer än tillräckligt.