Reseberättelse: Huatulco

En trappa upp från Zócalo hittade vi ett kafé som var mycket mysigt. Man serverade bra kaffe och på kvällarna spelade en trubadur som sjöng sånger på zapoteco, bland annat "Yesterday" av The Beatles. Det tog ett bra tag innan vi luskade ut att det var zapoteco, vi tyckte det lät lite slaviskt till en början. I bakgrunden syns ett mangoträd i vilket fåglar satt - det fick vi bevis på.

Efter några dagar i Puerto Escondido tog Eetu, Tomi och jag bussen till Huatulco, ytterligare en ort på Oaxacas riviera. Drygt tre skumpiga timmar senare anlände vi till stadens sprillans nya busstation och som vanligt blev vi som blekhyade turister påhoppade av den lokala taxanäringen, i detta fall en señor och hans hantlangare på dryga 10 år. Vi hade inte den blekaste aning om vad för slags boende vi skulle leta efter, inte heller hade vi någon susning om var, så till slut enades vi om att följa på taxichaufförens linje - han kände till ett billigt hotell. Under taxifärden erbjöd han oss även ett rum i hans egna hus (det skulle nog varit intressant) men vi valde billigt hotell. Efter incheckningen tog vi en michelada och en tur på "stan" - något som vi klarade av på två röda.
Huatulco de facto inte vid stranden. Istället får man ta en taxi till någon av de närliggande vikarna/bukterna i närheten. Det är en tur på ca 20-30 pesos enkel resa. Det gäller att veta var turisterna samlar sig och var man kan få lite utrymme för sin egen handduk. Vår första tur bar av till den närmast belägna viken eftersom det redan var sent på kvällen. Vi anlände till en lite strandremsa, tämligen full med folk - inte speciellt imponerande i jämförelse med Zicatela i Puerto Escondido. Vi återvände till byn när solen gått ned för att förtära middag samt passa på att prova lite mezcal i en mezcalbutik. Smaken? Tja, som tequila. Dessutom passade jag på att köpa en bok från ett långbord med böcker som någon hade slagit upp mitt på torget. Jag lyckades dessutom pruta från 150 pesos hela vägen till 80 pesos!
Dagen efter slöt vi upp Alberto, en mexikanare som jag lärde känna i matlagningsklassen, som upplät oss i sin familjs lägenhet i Huatulco - mycket gästvänligt. De följdande dagarna besökte vi två andra stränder som var mycket fina, och i jämförelse med Puerto Escondido mycket lugna. Däremot var det i stort sett packat med turister överallt, och speciellt mexikanska sådana. I staden fanns inte så mycket att hitta på, vi köpte lokaltillverkad quesillo (ost från Oaxaca vars make man inte hittar i Monterrey), drack organiskt kaffe på ett kafé med ett mangoträd, samt tittade på hängmattor. En dag tog vi således beslutet att göra något annorlunda, vilket resulterade i att vi kontrakterade en guide och körde upp i de närbelägna bergen i jakt på ett par "magiska" vattenfall. Lyckligtvis hade Alberto en stor pick-up - vägen till vattenfallen var förvisso inte någon åsnestig, men hade varit en bra utmaning för en bil med lägre hjulhöjd. Väl framme väntade oss lite en liten promenad genom en ganska snäll djungel innan vi kom fram till vattenfallen i vilka det forsade iskallt och kristallklart sötvatten uppifrån bergstopparna. Vi traskade runt mellan de olika fallen, och hoppade i några, för att därefter luncha hos guidens släktingar (vad det verkade).

Det blev omedelbart mörkt uppe i bergen när solen gick ned, varför både jag och Eetu somnade på vägen hem från vattenfallen. Det var dock en häftigt syn, det jag hann se.

Medan Eetu, Tomi och Alberto gav sig av stannade jag en dag på egen hand under vilken jag gjorde bekantskap med en kille från Mexico City som även han hade vinterlov. Vi tog en tur till stranden och passade på att prata lite om allt ditten och datten. Jag tog även tillfället i akt att prova på en gatumatsspecialitet från Oaxaca: tlayuda - så nära en mexikansk pizza man kan komma.