Tredje augusti klockan 09.05

Då landar jag återigen på svensk mark. Jag förväntar mig en välkomstceremoni med köttbullar, folköl och lite ordning på torpet.

Visum - check

I fredags var jag på det andra av två möten som krävdes för att fixa USA-visum. Eftersom jag anade lång väntetid var jag där tidigt, men tji fick jag. Jag anlände som tredje person och avklarade besöket på två röda. I förhållande till den ganska omständliga papperexcersisen inför ansökan gick den så kallade intervjun mycket snabbt. Två frågor och sen var det klart, jag fick besked på plats om att min ansökan var godkänd och att mitt visum kommer med post om några dagar.

På onsdag flyger jag med Eetu och Tomi till Chihuahua där vi kommer stanna en natt innan vi hoppar på tåget Chepe genom la Barrance del Cobre (kopparkanjonen). På måndag flyger vi sedan hem från Mazatlán som ligger på Stilla Havskusten. Äntligen lite välbehövd (nåja) semester. När jag kommer tillbaka väntar slutexamen.

Thank you for that information Mr. Jonsson

Jag ringde till den amerikanska ambassaden i morse, jag satte väckarklockan på 7.00 för att slippa sitta i telefonkö. Strategin föll väl ut, jag kom fram direkt. Jag fick prata med en kvinna som lekte tusen-frågors-leken, och efter varje svar jag gav fick jag ett "Thank you for that information Mr. Jonsson" tillbaka. Nåväl, till slut lyckades jag boka de två (sic!) möten som man behöver genomföra för sin ansökan. Ansökningsprocessen är rent generellt de la verga (mexikansk grov slang, jag lämnar att översätta det åt den som verkligen vill veta); drygt sex stycken olika formulär behöver, varav två väntar jag på från Virginia Tech. Dessutom behöver man ange allt mellan himmel och jord, från arbetserfarenheter till favoritfärg. Pengar kostar det till råga på allt. Hursomhaver lyckades jag få mötestider så snabbt som till nästa vecka, jag får hoppas att jag hinner samla i hopp alla papper tills dess.

Det går mot sitt slut

Dimman ligger för närvarande som en liten nävermössa över Cerro de la Sillas två toppar. Själv har jag just kommit hem från en dryg halvtimmes presentation i min kurs i toxikologi. Jag är mycket nöjd med min presentation, åtminstone i det språkliga avseendet. Tungan höll sig i mun, givetvis höll jag mig inte helt inom grammatikens ramar, men den enda övriga "bristen", som jag märkte, är att ordförrådet inte alltid räcker till för att kunna uttrycka en sak med helt olika ord. Om en liten stund är det dags för nästa presentation, en som inte riktigt tar lika allvarligt.

Halvt om halvt börjar jag inse att min tid här i Mexiko (för denna gång) börjar gå mot sitt slut. Det är dags att börja tänka på refrängen. Kring den 20:e maj tar terminen slut här. Innan dess ska jag hinna med en tur till Barranca del Cobre i delstaten Chihuahua (japp, hunden hittades i delstaten). Jag åker dit med Eetu och Tomi, och det är tänkt att vi ska ta tåget genom kanjonen till kusten, för att sedan flyga hem från Mazatlan, som ligger på Stilla Havskusten.

Efter terminens slut, om allt klaffar, ska jag bege mig till USA. Genom en studentorganisation på KTH har jag fått en praktikplats i ett laboratorium på Virginia Tech (jupp, jag vet). Just nu, mitt i en måttligt hektisk period i övrigt, försöker jag fixa till mig ett visum - en process fylld med betalsamtal, blanketter in absurdum och icke-återbetalbara avgifter. Inga pengar är inblandade i praktiken, men jag hoppas och tror att den kan vara en bra erfarenhet. Mellan terminslutet här och den 9:e juni, det datum då det är tänkt att jag ska börja praktiken, har jag några veckor som jag hittills inte riktigt hunnit begrunda till vad jag ska ägna dem. Som det ser ut gör jag årsdebut på svensk mark någon vecka in på augusti.

Lägg märke till mina sängkläder som går i rosa - jag har inte betalat för dem.

Som sagt, min vistelse här går mot sitt slut. Dags att börja säga farväl till vänner, börja tänka på vad som är värt att försöka knöka ned i väska och vad man bör köpa med sig hem. Under min tid här i Mexiko har jag samlat på mig lite minnen från mina resor som jag har tejpat upp på väggen här i mitt rum. Jag började med det mest för att väggen var så tom och gul. Just nu täcks alltså en av väggarna i mitt rum av stadskartor, biljetter av olika slag och andra små nätta föremål. Jag tänkte nämna några av godbitarna:

No al cambio: Under min och Eetus näst sista dag i Guadalajara tog vi en lång promenad. Vid en rondell såg vi en grupp människor stå och dela ut papper, prata med folk samt skriva olika saker på bussar och bilar som passerade förbi. Budskapet var "no al cambio", alltså "nej till bytet". Vi pratade med några av deltagarna i demonstrationen, och de gav mig en klisterlapp som nu sitter på min vägg. Bytet i fråga var ett byte av nummerplåtar på bilarna, något som det lokala styret fått för sig att genomföra, vilket skulle innebära en kostnad per 2000 pesos per bil. Jag vet inte riktigt hur det gick med saken, men jag misstänker att bytet gick igenom trots allt. Mina sambos från Querétaro böt nyss skyltar de med, och enligt dem genomförs sådana här byten lite till och från, när man behöver driva in pengar.

Inaguración: Presidenten Felipe Calderón kom till byn (staden) för några veckor sedan. Han invigde bland annat skolans centrum för bioteknologi, varför jag, som bioteknikstudent, fick möjligheten att närvara - med en plastbricka som inträdesbiljett. "Tyvärr" ändrades besökets schema med kort varsel, en lektion jag hade ställdes in, och så vips hade jag en helt ledig dag bortsett från presidentens besök. Kruxet var att det spelades en Champions League-match samma dag. Det blev enkelt så att jag inte orkade ta mig dit.

Servicio sanitario: Ibland måste man gå på offentliga toaletter, oavsett hur smutsiga de är. På busstationen i Palenque ledde naturens krafter till att jag betalade tre pesos för att få slå en båge, det fick jag ett kvitto på. I regel kostar offentliga toaletter mellan två och fem pesos här. Tanten som satt och sålde biljetterna hade något som måste vara ett av Mexikos tråkigaste jobb, att sälja toalettbiljetter och vika toalettpapper - vid köp av ett besök får man en längd papper på köpet.

Övriga höjdpunkter:
- Ett av tre vykort jag har fått från Sverige.
- Ett litet meddelande som de holländare jag delade cabaña med en natt i Puerto Escondido hade lämnat på min säng.
- Ett kvitto från ett kyrkobesök (hyckleri?) i Cholula, det var gitligt för mig, Tomi och koreanen Tae, så på något vis hamnade mitt namn och nationaliteten korean på pappret: Philip Jonsson, korean.
- En värdebevis motsvarande sju pesos på Café Amsterdam i området Condesa i Mexico City, vi fick det, jag och min far, när vi var. Det var något slags lotteri. Om någon skulle åka dit någon gång, hör av dig.
- Det roligaste: en turistbroschyr om Valle de Tequila som receptionisten på Eetus och mitt hotell i Guadalajara gav oss när vi började fråga om vilka sevärdheter som fanns i närheten. Broschyren är på ryska.

Döden i Monterrey

Nu har värmen kommit hit igen på riktigt. Än så länge är det en sådan där förbannad fuktig värme som håller en vaken på nätterna. Jag har att välja på ett öppet fönster och luftkonditioneringen som låter som trasig gräsklippare (bensindriven). Nåja, jag ska inte klaga (trots att jag just gjort det), för det är trots allt relativt behagligt under ett par timmar på dagen.

Förra helgen innebar en del födelsedagsfirande, av vänner på olika fronter. Dels var vi på fredagen på en kinesisk restaurang, eller bättre sagt en restaurang med Kina-inspirerad mat. De kines-utstyrda mexikanska servitörerna såg ganska roliga ut. Som lök på laxen spelade man 80-talsmusik, otroligt högt, och på så sätt dödade man effektivt alla försök till en vettig konversation. Maten var i alla fall hygglig.

Lördagen rivstartades (nåja) någon gång på eftermiddagen då vi begav oss till ett lägenhetskomplex här i närheten. Av anledning av matchen mellan los Rayados, ett av Monterreys lag, och los Tiburones från Veracruz hade ett gäng från Veracruz ordnat med förfest på innergården. Vi skulle förvisso inte gå på matchen, men vi klädde oss i rött (Veracruz färger) och gick på festen. Det var åtminstone femtio personer där och man hade ordnat med lite av varje, bland annat en piñata föreställande los Rayados klubbmärke. Efter en stund begavs sig folket av till matchen, medan vi stannade och förkovrade oss i konsten att dricka öl - ett fat på 29 liter lämnades nämligen kvar. Medan vi stod på gården och konverserade kunde vi höra vrålen från stadion (som ligger på Tec:s campus), och många vrål blev det eftersom los Rayados vann med 7-2. Säkerhetsvakten på området överraskade oss med att hjälpa till med att pumpa kaggen och (man får ju ta sin chans) tog sig själv ett glas. Tiden rann på ganska snabbt och rätt som det var började folket komma tillbaka från matchen, ganska molokna. Kort därpå gav vi oss hem för att förbereda oss för nästa aktivitet - vi gick ut och firade två födelsedagar.

Vad som väntar denna helg vet jag inte. Nu börjar ytterligare en delprovsperiod, så lite studier vore inte helt dumt. Av någon anledning har jag dock väldigt svårt att studera när jag har som mest tid, det vill säga på helgerna. På tisdag har jag dels inlämning av ett projekt i toxikologi, samt presentation av detsamma. Därutöver förgylls dagen av ytterligare en presentation och en deltenta.

Bonustankar från Chiapas

Chiapas är Mexikos sydligast belägna delstat, på kanten till grannen Guatemala. Mellan Monterrey och Tuxtla är det ungefär lika långt som mellan Luleå och Malmö. Det relativt korta avståndet till trots är skillnaderna påtagliga. Som jag redan har nämnt är Monterrey en stad full av snabbmatshak, trafik och allehanda storstadselement. Folket här lever gott (givetvis inte alla, men majoriteten), går i skolan och i har allmänt ett europeiskt utseende. Att komma till Chiapas är kanske inte riktigt som att åka bakåt i tiden, men man kan lätt se spåren från den mayacivilisation som conquistadorerna överrumplade på 1600-talet, såväl i folkets ansikten och kulturen som de rent fysiska efterlämningarna (ruinerna). Att kulturen är annorlunda är så klart bara trevligt, speciellt eftersom Monterrey är så pass amerikaniserat. En annan femma är den ekonomiska situationen. Enligt HDI-ranking ("Human Development Index"; ett slags livsstandard-mått) kan Nuevo León jämföras med Kroatien, medan Chiapas är i paritet med Vietnam. Jag har även hört (jag kommer inte ihåg vem som sa det, men jag har för mig att det var någon som inte talade i nattmössan) att någon sa att Mexikos rikaste städer, centrala Mexico City och Monterrey till exempel, har en standard i klass med europeiska städer medan de fattigaste i Chiapas ligger på en "afrikansk" nivå - något som jag kan instämma med. Rent konkret innebär det bland annat att man ser en hel del tiggande barn, alternativt säljer de något "hantverk" eller något tilltugg, och uteliggare på gatorna. Jag kan rada upp fler exempel (tandstatus, nedskräpning, tortillapriser) men ids inte.

Istället kan jag framhäva en annan kontrast - naturen. I Monterrey är vi omgivna av ett par förvisso ganska imponerande berg, men det är torrt och just nu bränner solen på som bara attan. Svetten börjar lacka innan man ens hunnit tänka på att röra sig. I Chiapas möttes jag däremot av en behaglig värme och högre luftfuktighet (i San Cristóbal var det till och med tjocktröje-svalt på kvällen). Naturen är helt annorlunda - grön! Olika sorters vegetation (jag känner inte till den adekvata terminologin, låt oss säga djungel och skog) blandas med bergar, sjöar och evigheter av majs- och sockerrörsfält. Här och där ser man ett mango- eller bananträd. Ljudbilden gör även sitt - fågelkvitter, vrålapor och syrsor hör jag inte här i Monterrey. Däremot väcks jag av sopbilen, grannens hund och en doña som går runt i grannskapet och säljer jag-vet-inte-vad. Att naturen i Chiapas är vacker och imponerande bäddar för den uppenbara turistmässiga exploatering som pågår och har pågått sedan ett tjugotal år (gissar jag). På mina bilder må det se ut som att vi var nästintill ensamma på varje plats, men skenet bedrar (man får vara snabb med avtryckaren innan någon tjomme vandrar in i bilden). I stort sett hela tiden är man omgiven av turister (överallt i Mexiko). I Chiapas är det framför allt inhemsk turism samt backpackers från Europa och USA som man ser. Fördelar och nackdelar med detta kan man stöta och blöta hur mycket man vill, men jag irriteras i alla fall av att höra mer engelska en spanska.

Kuriosa 1: När vi traskade till ruinerna i Palenque, längs en tom väg, stack helt plötsligt ett huvud fram ur den gröna väggen till skog. "Mushrooms" sa personen, vi blev paffa och han drog sig tillbaka. Jag tror inte det var kantarell eller skivling det handlade om.

Kurisoa 2: Inatt ställer vi om klockan här.

Trolig fortsättning på min lördag:
- Skriver på ett projekt om genetiskt modifierade organismers toxikologi
- Carne asada
- Utgång
- Helt slutkörd i säng

Fågelsång

Ställ skärmen på högkant alternativt inta framstupa sidoläge.

Bonusbilder från Chiapas

Svensk lansbygd? Nix, kossorna betade på ett gräsfält nära vår cabaña i Palenque.

Den här lilla rackaren gästade två nätter i följd vår cabaña, han var inte speciellt skygg, men sa inte heller så mycket.

Mexikanska säkerhetsnormer stipulerar stora håla i hängbroar - detta exemplar hängde över floden vid Agua Clara.

I Agua Azul var det uppenbarligen farligt att inte ta sig ett dopp, någon förklaring gavs ej.

Detta flygplan stod vid Bonampak. Förvisso kände jag till att mayafolket var framstående rent vetenskapligt i jämförelse med många andra samtida civilisationer, men att de var så listiga visste jag inte.

Ett vattenfall nedströms från El Chiflón - vackert vatten.

El Chiflón.

En av lagunerna vi kastade ett öga på.

Blomster.

Annorlunda formation kallad "julgranen" i bergsväggen i kanjonen, orsakad av regn.

En fet krokodil tar sig en lur i solen.

Så här glad/fånig ser man ut när man får sträcka på benen efter några timmars skakig busstur.

Graffiti på en husväg i San Cristóbal, denna gång utan politiskt syfte. Istället är det en brud med en pirat på magen och något slags duell mellan två män i höftskynken.

I gruvan vi for till utanför San Cristóbal ville man göra besökarna uppmärksamma på att det var förbjudet att urinera därinne.

Seman Santa - resumé del 3

(På grund av en ganska fullpackad skolvecka och en intensiv värme har jag hamnat lite ur rytm, här kommer den parentesrika fortsättningen)

Tjocka släkten avmålad i innertaket i en byggnad i Bonampak. Vad stirrar de på måntro?

Dagen efter vårt vattenfallsmaraton bar det av på ytterligare en minibuss-tur, denna gång med betydligt mer utrymme för knän och andra extremiteter. Jag och Tae (Tomi stannade hemma för att planera en tripp in i den guatemalanska djungeln) åkte för att se fler pyramider i Bonampak och Yaxchilán. Det var en ganska dyr resa men väl värt pengarna. Samling vid pumpen klocka sex på morgonen, sedan gjorde vi vårt första stopp vid vägkanten för en frukostbuffé som gjorde en bra dåsig, det var inga som helst problem att sova i bussen. För övrigt hade vi sällskap av en mycket pratglad trio mexikaner (jag förstod aldrig deras relation till varandra), två kvinnor och en man. Deras fascination över en svensk och en koreansk gemensamma närvaro på en minibuss i södra Mexiko visste inga gränser, frågorna haglade som ett höstregn i backen. Som vanligt, undantagen kan räknas på en hand, misstog de Sverige (Suecia) för Schweiz (Suiza).

Efter en någon timme kom vi fram till gränsen till något slags ekologisk park, över vilken ursprungsbefolkning (Lacandona-indianerna) hade något slags auktoritet. Därför fick vi byta transport, till en av deras minibussar för att färdas till Bonampaks ruiner. Dessa ruiner var inte så häpnansväckande, däremot höll en speciell fågel till där. Den gjorde ett konstigt ljud, jag tror det var något slags electronica. Till råga på allt byggde den sådana där pås-bon (se bild). Det speciella med Bonampak är att det finns ett par välbevarade målningar i en pyramid samt att jag hittade en mobiltelefon i gräset. Jag lämnade den till personen i entrén men tvivlar på att den någonsin kommer hamna i rättmätiga ägares händer.
För att komma till Yaxchilán får man jobba lite mer. Först anlände vi till byn Frontera Corozal som ligger på kanten till floden Usumacinta. Floden utgör gränsen mellan Mexiko och grannlandet i söder - Guatemala. Därefter hoppade vi på en liten båt som styrde nedför floden (fast i nordlig riktning geografiskt) och angjorde strandkanten dryga 45 minuter senare. Jag hade aldrig hört talas om Yaxchilán innan jag kom till Mexiko, och här hade jag bara hört rekommendationer från en av mina sambos, därför blev jag förvånad när det visade sig vara en ganska stor arkeologisk zon. Vi traskade runt i två timmar, svettandes och stönande, i den tryckande värmen. Av den radda pyramider och stenhögar jag hittills sett i Mexiko är de i Yaxchilán bland de mest imponerande, dels för att de ligger lite halvt ute i ingenstans i tät djungel, dels för att de är relativt välbevarade och har en liten annorlunda stil (det kan vara på sin plats att påpeka att ruinerna i Bonampak och Yaxchilán tillhörde mayariket), samt för att jag såg en av de annars ganska blyga vrålaporna. En av byggnaderna innehöll en liten labyrint med fladdermöss, tyvärr hade man begränsat åtkomsten där, förmodligen på grund av ett klavertramp av en amerikansk turist kan jag tänka mig.
Vi återvände sedan uppströms till byn, en resa som tog lite längre tid och jag nickade till. Vi åt på en restaurang i byn, där vi bland annat serverades en soppa på chayote. På frågan om jag visste vad chayote var för något svarade jag "nej", varpå den frågvisa mexikanen (kuriosa: han var lärare på UNAM, Mexikos största (otroligt stora) universitet).

Guatemala och dess invånare.

Åter i Palenque framåt kvällskvisten delade jag och Tae på en kanna michelada, innan han hoppade på bussen hem till Cuernavaca. Därpå följde allmän förvirring då Tomi hade i uppdrag att hitta en ny tvåmanna-cabaña men inte svarade i telefon. Jag hade alltså inte den blekaste var han befann sig. Jag chansade på att åka tillbaka till samma ställe vi bodde på kvällarna innan, och till bådas lycka satt han där på en bänk och väntade på mig. Dagen avslutades med ytterligare en tack-för-den-här-veckan-michelada, eftersom Tomi skulle ge sig av i ottan nästföljande dag. Således befann jag mig på egen hand på lördagen i Palenque, och min buss tillbaka till Tuxtla gick inte förrän klockan elva på kvällen. Jag dödade tid den dagen genom att äta, dricka kaffe, läsa och gå på internetfik. När jag så satt och väntade på bussen de sista minuterna innan avgång började jag tala med en mexikan som just fått höra från ett par vänner att deras nattbuss dagen innan hade blivit överfallen av ett gäng djungelpirater. Jag gömde därför mina tillhörigheter av värde i min ryggsäck som lades i utrymmet mellan hjulhusen eftersom ryktena sa att de inte gör sig besvär att söka igenom där. Hursomhelst hade jag inga problem att sova de sex timmarna till Tuxtla, och turligt nog slapp vi besvär på vägen.

Klockan fem på morgonen stapplade jag ut från bussterminalen i Tuxtla, hemskt trött och med en karta i handen. Tack vara denna karta, som jag en dryg halvtimme senare luskade ut var föråldrad, gick jag en ganska lång omväg i min jakt på billig logi. Nåväl, jag strövade genom Tuxtlas folktomma gator. Solen gick upp, och drygt två timmar senare (en uppskattning mellan lillfingret och stortån) hittade, på fjärde försöket, ett billigt hotell av typen posada (slitet hotell - min översättning). För 80 pesos fick jag spendera den dagen och nästföljande natt i ett litet rum med en dusch och toalett samt en mindre angemän antydan till urinlukt. Handfattet låg ute på innergården. Jag tog en tupplur och gav mig sedan ut på frukostjakt med pil och båge.

I Mexiko kan är även begreppet "cañon" ett uttryck för något som är svårt eller häftigt - jag är förvirrad.

Efter frukosten återstod att döda resten av dagen, mitt flyga hem till Monterrey gick dagen efter. Tuxtlas enda sevärdhet ligger inte i Tuxtla, så jag hoppade på en colectivo till den mindre orten Chiapa de Corzo. Där löste jag biljett till en båttur genom kanjonen El Cañón del Sumidero. Där fick jag se, nu när jag ändå är inne på naturrutan-spåret med vrålapor och musikfåglar, hela två stycken krokodiler. Själva kanjonen var ganska fin den med, väggarna reste sig som högst cirka tusen meter över våra huvuden. Efter denna lilla sidotripp försökte jag växla en hundrapesos-sedel i byn, vilket jag lyckades med på femte försöket, och tog därefter en colectivo tillbaka till Tuxtla. Resten av dagen spenderade jag läsande, ätande och iakttagande runt det centrala torget. Därefter begav jag mig till mitt lyxiga hotellrum för en god natts sömn.