Seman Santa - resumé del 2

Efter pyramider följer vattenfall. Så blev det i alla fall dagen efter att vi besökte ruinerna i Palenque eftersom vi köpte biljetter till en tur till tre olika platser.
Efter att ha blivit inkörda i en minibuss på typiskt mexikanskt vis, det vill säga trångt och obekvämt, bar det av uppför Chiapas djungelbeklädda berg, jag med knät i ryggen på en señora med generösa former.
Första stoppet var ett vattenfall med namnet Misol-Ha, eftersom vi inte ägnade speciellt mycket tid åt platsen och det inte var ett så hemskt spektakulärt vattenfall har jag inte så mycket att säga om saken.
Därefter anlände vi till Agua Clara (klart/ljust vatten), som egentligen inte var ett vattenfall. Det var snarare en ström med ett otroligt klart turkosfärgat vatten, svårt att fånga på bild.
Sista stoppet var Agua Azul (blått vatten), en plats där turism har slagit sitt fasta grepp om den lilla skönhet som naturen bjuder på. Längs en rad vattenfall med varierande bredd och fallhöjd ligger en rad med restauranger (lustigt med samma erbjudande allihopa, fyra empanadas för tio pesos) samt de obligatoriska försäljarna av krimskrams och tilltugg. Efter tips från Eetu bestämde vi oss för att promenera upp längs strömmen, för att komma ifrån folkhopen.. Vi traskade på en halvtimme åtminstone tills vi kom så långt man kunde komma. Det tog stopp vi en bergvägg ur vilken vattnet forsade genom en vertikal öppning. Där tog vi oss ett skönt, uppfriskande dopp i det, återigen, mycket klara vattnet. Vi hade även sällskap från en fotoposerande polisstyrka som nog besökte platsen för första gången.

Seman Santa - resumé del 1

Tae och Tomi på gång från vår lilla cabaña, i blått, till frukosten.

Som jag tidigare berättat lämnade jag San Cristóbal för Palenque tillsammans med Tomi och hans koreanska vän Tae (taj). Som vanligt vid ankomst till ny ort tog vi först tag i logi-frågan, något som bekymrade oss lite eftersom Semana Santa innebär att de flesta mexikaner har ledigt. I Palenque (som är själva staden men även vad man kallar den närbelägna arkeologiska zonen) fanns det två alternativ: att bo någonstans i den estetiskt inte alltför tilltalande staden, eller att bo mellan staden och ruinerna, det vill säga i djungeln. Det må låta som en expedition i sig, men faktum är att på grund av turisttillströmningen till regionen, framför allt ungdomar med ryggsäck från alla delar av världen, har det poppat upp som svampar ur marken flera ställen som erbjuder cabañas eller en plats att hänga sin hängmatta på. Första natten bodde vi i en liten cabaña för att sedan byta till en annan som låg lite mer avlägset, vi hade alltså inga problem med att hitta boende.
Hursomhelst, vi spenderade inte så mycket tid i vår lilla stuga eftersom Chiapas, speciellt i närheten av Palenque bjuder på en hel del sevärdheter. Dagen efter vår ankomst promenerade vi så till mayaruinerna efter en sedvanlig äggfrukost där i stort sett allt blev fel, åtminstone ur restauratörens synpunkt. Vi var dock inte snikna för det, eftersom vi serverades av en flicka som förmodligen borde ha gått i skolan (att hindra sitt barn att gå till skolan är för övrigt ett brott här, hur det är med tillämpningen av lagen är en annan historia) ville vi inte snåla med dricksen. Skulle det varit på en "vanlig" restaurang skulle i alla fall inte jag har givit någon dricks.
Av de ruiner jag hittills sett i Mexiko var de i Palenque de första med maya-ursprung (lögn, de i Tulum tillhörde också maya-civilisationen), och därutöver bland de mest imponerande. De ligger i den täta och vackra djungeln, omgivna av små vattenflöden och berg. Konstruktionerna är flertaliga och förvånansvärt välbevarade. Något att tänka på när man ser dessa byggnader är dessutom att de mayafolket målade dem, huvudsakligen i blodrött, men även i gult och blått. Därutöver är många av de arkeologiska zonerna fortfarande under utgrävning och i vissa fall har många konstruktioner demolerats, så det man ser är bara toppen på isberget. Vi spenderade nog en fyra timmar på platsen, delvis för att Tomi tappade bort sig på ett litet djungelspår, vilket slutade med att vi var helt uttorkade eftersom flaskvattnet man sålde på plats var till hyckelpris.
Eftersom vi hade hört ordet "vattenfall" (cascada) när vi löste biljett till den ekologiska park inom vilken ruinerna ligger begav oss på jakt efter detta. Det var uppenbarligen inte helt välkänt, vattenfallet i fråga, men vi lyckades till slut hitta någon som visste var det låg. Det slutade även med att vi köpte biljetter till en tur, nästa dags utflykt. Vi hittade så småningom fram till vattenfallet, inte så stort, inte så vackert, men vattnet som forsade ned för det var svalt och friskt så Tomi och jag tog ett dopp. Vi var dock inte ensamma på platsen, i Mexiko är man aldrig ensamm verkar det som, oavsett vad bilderna må säga.

Här tog vi oss ett dopp.

(Notera att man kan se förstoringar av bilderna genom att klicka på dem, och som vanligt finns det fler bilder på denna sida.)

I Monterrey producerar...

...man så pass mycket skräp att soporna hämtas tre gånger per vecka. Det kan även ha att göra med att man bara slänger ut sina påsar på gatan, man har inget soptunnesystem. Sophämtarna jobbar i lag på cirkus tre personer, en som kör och två som springer runt och slänger in påsarna i sopbilen. Jag kom att tänka på detta när jag hörde sopbilen köra förbi imorse, den gör nämligen ett himla oväsen.

Saker man jag har lärt mig/insett på resande fot

• Att jag förmodligen känner till Mexikos geografi bättre än Sveriges dito.
• Att jag har rest och sett mycket lite av Sverige.
  
• Att jag förmodligen har sett mer av Mexiko än de flesta mexikaner, speciellt här i Monterrey där man i regel är lite avigt inställd till att ge sig utanför delstatsgränserna.
• Att man det mesta löser sig (Var ska vi bo i natt? Tog någon med tvål? Går den här bussen dit? Höger eller vänster?).
• Att pengarna rinner som sand mellan fingrarna när man reser.
• Att passa på att gå på muggen på hotellet/vandrarhemmet/restaurangen i ett land där de offentliga toaletterna är ganska lortiga och har en inträdesavgift på 2-5 pesos.

Härnäst: mer om Semana Santa, bilder och berättelser.

Palenque

Min troja sitter som klistrad langs ryggen har pa ett internetfik i Palenque dar jag sitter och vantar pa bussen. Klockan elva ikvall aker jag tillbaka till Tuxtla for att sedan pa mandag flyga hem till Monterrey. De senaste dagarna har varit fyllda med ruiner, vattenfall, vagar som slingrar sig runt djungeltackta berg, en apa, en konstig fagel och ett par micheladas. Ingen Marcos sa langt ogat nar. Eftersom det ar drygt atta timmar tills bussen gar nu ska jag fordriva tiden med foljande aktiviteter: ta en kaffe och leta efter ett par sjyssta indianbyxor. Jag aterkommer med utforligare beskrivning av min lilla semester senare, bilder kommer givetvis ocksa.

San Cristobal de las Casas

(Var overseende med bristen pa svenska bokstaver)

Jag sitter for tillfallet pa ett vandrarhem i San Cristobal de las Casas, i Chiapas. Sucomandante Marcos har jag inte markt av, enligt ryktena har han gatt och gomt sig i bergen. Daremot har han och hans zapatistrorelse satt sin pragel pa staden (och delstaten), vilket marks bland annat pa husvaggarna som ar prydda med grafitti. Exempelvis sag jag haromdagen en malning av George W Bush med ett hakkors i pannan, och pa en annan vagg en uppmaning till de yngre att rosta.

Jag andlande till Chiapas via flyg i staden Tuxtla Gutiérrez, delstatens huvudstad samt en relativt ful stad utan kolonial stadskarna. Turligtvis blev jag hamtad pa flygplatsen av en klasskamrat som kommer harifran, i Mexiko finns det sallan nagot annat satt att ta sig fran flygplatserna an taxi. Han berattade lite om laget och korde mig till en busstation dar jag hoppade pa en liten buss till San Cristobal. Har motte jag upp med Tomi, som jag motte i vintras, samt en koreansk van till honom. De hade anlant dagen innan.

Dagen efter min ankomst tog vi en utflykt till tva narliggande byar, Chamula och Zinacantán. Vi tog oss dit med sa kallade colectivos, sma folkabussar med ett bestamt mal som avgar nar de ar fulla. Jag hade for forsta gangen en tupp som resesallskap, den sag ganska ilsken ut, med all ratt da den var fast i en plastpase. De tva byarna var sma, mycket sma, och hade inte sa mycket att erbjuda, utover det vanliga turistkrafset, aven om kyrkan i Chamula var ganska intressant da man utforde nagot slags indianriter dar. Kvinnorna satt pa kna och tande en herrans massa stearinljus, kastade en alkoholhaltig dryck pa golvet och utforde nagot slags ritual med en dod tupp.

Igar tog vi en mer naturbetingad utflykt. Vi en turistbyra hamnade vi pa en lang tur genom Chiapas ganska varierade landskap till tre olika resmal. Farden gick genom barrtradsskogar, eviga sockerrorsfalt och tat djungel (dock inte av lian-typ). Vart forsta stopp var en grotta (jag vet, jag hade lovat att det var nog med grottor, men det ingick liksom i paketet) som inte bjod pa nagot spannande. Darefter akte vi till vattenfallet El Chiflón som var en haftig syn. Vi gick en dryg kilometer langs vattenfallets kant upp till "mynningen" dar det duggade tatt fran vattnet som slog mot klipporna. Vattnet var turkosblatt och klart, mycket vackert. Nasta mal var Montebellos laguner som lag i ett landskap som nastan kandes skandinaviskt, med barrtrad och sma insjoar. Vid en av lagunerna kunde vi se Guatemala pa andra sidan. Man kunde ta sma kajakturer och bada i lagunerna, men vi tog istallet en lugn lunch i en restaurang pa strandkanten. Efter att vi hade sett ett par laguner atervande vi genom kvallsmorkret till San Cristobal. Innan vi foll i somn tog vi ett besok pa en bar dar en servitor blev bortford av polisen, utan uppenbar anledning.

Nu ska jag packa vaskan for vi om nagra timmar ska vi ta bussen till Palenque.

Semana Santa

På måndag börjar Semana Santa, alltså påskveckan. Det innebär en veckas lov vilket i sin tur innebär att jag drar till Chiapas om några timmar med flyg. På återseende!

Kalla hallon

Idag var den första dagen den här veckan som jag i stort sett inte pluggat något tog jag tillfället i akt att gå och se en film. På Tec de Monterrey finns det ett slags filmklubb som sedan januari visar Ingmar Bergman-filmer varje torsdag. Idag visade man den ansiktsfixerade "Persona" som var lite klurig. Anledningen till den i övrigt ganska studiefyllda veckan är delexamensperioden vi befinner oss i. Idag fick jag tillbaka det delprov i enzymologi som jag skrev i tisdags, jag hade bara ett ynka fel, till råga på allt på en bonusfråga. Hursomhaver innebär det nog att jag inte glömmer Marockos huvudstad i första taget.

Dagens kuriosa: på spanska heter hjortron frambuesas polares - alltså polarhallon.

Reseberättelse: Cuernavaca

Julen demonteras på Cuernavacas centrala torg.

Mitt sista stopp innan jag återvände till Monterrey för innevarande termin var Cuernavaca, en stad strax söder om Mexico City som är ett vanlig utflyktsmål för huvudstadsborna. Min tur dit gick via Oaxaca stad där jag på busstationen stötte på en tysk utbytesstudent med sin syster. Eftersom de, liksom jag, hade dryga sex timmar att fördriva tog vi en taxi in till staden för att äta middag. Vi återvände sedan tilll stationen och hoppade på våra respektive bussar, de gav sig av till Guadalajara. Min buss blev stoppad två gånger vid något slags polis-/militärkontroll. Första gången var alla tvungna att stiga av, och vissa fick öppna sina väskor medan man vid det andra stoppet bara kollade igenom passagerarna och lät en hund nosa runt. Till slut anlände bussen till Mexico City:s södra station, varifrån jag tog ytterligare en buss till Cuernavaca.
Jag anlände i ottan och det var kallt som bara den. Därför anslöt jag mig till andra morgonpigga mexikanare för att köpa mig en atole för att därpå leta efter något slags logi. Efter en jag-vet-inte-hur-lång promenad runt stan i jakt på ett vandrarhem fick jag nog (jag hittade på internet men det var i samma prisklass som ett hotell) och stack in huvudet i närmsta hotell och bingo - priserna var överkomliga. Jag kastade in min ryggsäck på rummet och gav mig ut på stan igen. Jag skulle möta upp med Eetu och Tomi senare på dagen, det var nämligen så att Tomi kommit till Mexiko som utbytesstudent och skulle studera i just Cuernavaca. Därför anlände de några dagar innan för att leta lägenhet åt Tomi. Medan jag väntade tog jag mig en bruklig mexikansk äggfrukost (ägg, frijoles, tortillas, kaffe och juice, ibland så billigt som 25 pesos). Därefter traskade jag igenom skodistrisktet (jag vet inte om jag har nämnt detta fenomen innan; i mexikanska städer samlas ofta butiker av samma slag inom ett och samma område, när Eetu och jag var i Guadalajara, till exempel, visste vi att vi var på rätt väg till hotellet när vi passerade en gata med några gräsklipparbutiker) och stötte på en plats som var utsatt på turistkartan - en liten kanjon mitt i stan.

Eetu kastar en blick över dammen som låg i ett hörn av den botaniska parken. I den simmade såväl sköldpaddor som svanar runt.

Efter denna avstickare så mötte jag Eetu och Tomi på nytt. De hade lyckats hitta en liten lägenhet åt Tomi, med en papegoja inkluderad i hyran. Vi ögnade igenom en guidebok och beslutade oss för att besöka en bootanisk trädgård med alla möjliga sorters träd och buskar samt ta en kaffe i typisk svensk-finsk anda.

Eftersom bussen till Tepotzlán stundom var full fick vi stå upp delar av resan. Det var faktiskt bekvämare än de plastiga säten avsedda för människor med en längd under 170 centimeter.

Dagen därpå tog jag och Eetu (Tomi började i skolan) en buss till den "magiska byn" Tepotzlán. Efter en nästan två timmar lång och mycket skumpig busstur kom vi något mörbultade fram till stan, som tyvärr inte imponerade med så många magiska artefakter - däremot billig öl och en himla massa glassbutiker. Vi återvände till Cuernavaca (med en buss med en bekvämare rutt) och traskade runt på stan efter en dusch på hotellet (Eetu och jag delade ett rum på "mitt" billiga hotell eftersom Tomis hyresvärd ville ta betalt för en gäst i lägenheten). Vi letade senare upp en rejäl omgång till middag och en gata med några barer/uteställen. På det första stället vi besökte skulle servitören fixa en projektor i taket, ställde sig på ett bord och föll i backen med en himla smäll. Lyckligtvis var det ingen fara med honom, och jag tror att anledningen till fallet var en något lös alkoholpolicy för de anställda. Därefter hittade vi en bar med en trubadur. Då klientelet enbart bestod av oss tre skandinaver fick vi äran att önska låtar, och det slutade med att trubaduren och bartendern (som var vänner) satte sig ned med oss. Tack vare detta fick vi dels en billigare nota samt en hel del tips om vad Tomi hade att vänta sig som nyinflyttad i stan.

Nästföljande dag innebar avfärd. Jag och Eetu hoppade på en buss till Mexico City för vidare färd norrut. Eetu tog bussen till Monterrey (cirkus 14 timmar) medan jag återigen åkte till Queretaro. Där ramlade jag in på avskedsfest för en vän som gav sig av till USA som ubytesstudent. Dagen efter var det ytterligare en fest, av födelsedagsslag, till min ena sambos ära. Två dagar senare återvände vi så till slut till Monterrey där kyla och sk