Lägesrapport: den nya terminen

Bortsett från att jag, som tidigare nämnts, har en klass klockan sju på tisdag och torsdag morgon, så är jag relativt nöjd med klasserna jag läser. Jag har förvisso redan gjort mig av med en, den i entreprenörskap som visade sig var ett riktigt sömnpiller med en lärare som hastade igenom sina Powerpoint-presentation utan något som helst intresse för att lära ut något. Några av mina klasser är förvisso repetition av sådant som jag redan har läst på KTH, men kursutbudet här erbjuder inte så mycket mer. För tillfället är vi på väg in i den andra rundan av deltentor (trots att jag har min sista av de första idag - knasigt) och sedan vecka tolv väntar semana santa under vilken jag ska ta en tur till Chiapas och hälsa på subcomandante Marcos.

I övrigt har det inte hänt så mycket den senaste tiden. De vanliga husfesterna här i området under helgerna fortsätter som vanligt. Temperaturen håller sig mellan tjugo och trettio grader på dagen även om nätterna fortsatt är relativt svala. De har fått in ett stort parti god mango på snabbköpet som vi frekventerar vilket jag uppskattar.

Reseberättelse: Huatulco

En trappa upp från Zócalo hittade vi ett kafé som var mycket mysigt. Man serverade bra kaffe och på kvällarna spelade en trubadur som sjöng sånger på zapoteco, bland annat "Yesterday" av The Beatles. Det tog ett bra tag innan vi luskade ut att det var zapoteco, vi tyckte det lät lite slaviskt till en början. I bakgrunden syns ett mangoträd i vilket fåglar satt - det fick vi bevis på.

Efter några dagar i Puerto Escondido tog Eetu, Tomi och jag bussen till Huatulco, ytterligare en ort på Oaxacas riviera. Drygt tre skumpiga timmar senare anlände vi till stadens sprillans nya busstation och som vanligt blev vi som blekhyade turister påhoppade av den lokala taxanäringen, i detta fall en señor och hans hantlangare på dryga 10 år. Vi hade inte den blekaste aning om vad för slags boende vi skulle leta efter, inte heller hade vi någon susning om var, så till slut enades vi om att följa på taxichaufförens linje - han kände till ett billigt hotell. Under taxifärden erbjöd han oss även ett rum i hans egna hus (det skulle nog varit intressant) men vi valde billigt hotell. Efter incheckningen tog vi en michelada och en tur på "stan" - något som vi klarade av på två röda.
Huatulco de facto inte vid stranden. Istället får man ta en taxi till någon av de närliggande vikarna/bukterna i närheten. Det är en tur på ca 20-30 pesos enkel resa. Det gäller att veta var turisterna samlar sig och var man kan få lite utrymme för sin egen handduk. Vår första tur bar av till den närmast belägna viken eftersom det redan var sent på kvällen. Vi anlände till en lite strandremsa, tämligen full med folk - inte speciellt imponerande i jämförelse med Zicatela i Puerto Escondido. Vi återvände till byn när solen gått ned för att förtära middag samt passa på att prova lite mezcal i en mezcalbutik. Smaken? Tja, som tequila. Dessutom passade jag på att köpa en bok från ett långbord med böcker som någon hade slagit upp mitt på torget. Jag lyckades dessutom pruta från 150 pesos hela vägen till 80 pesos!
Dagen efter slöt vi upp Alberto, en mexikanare som jag lärde känna i matlagningsklassen, som upplät oss i sin familjs lägenhet i Huatulco - mycket gästvänligt. De följdande dagarna besökte vi två andra stränder som var mycket fina, och i jämförelse med Puerto Escondido mycket lugna. Däremot var det i stort sett packat med turister överallt, och speciellt mexikanska sådana. I staden fanns inte så mycket att hitta på, vi köpte lokaltillverkad quesillo (ost från Oaxaca vars make man inte hittar i Monterrey), drack organiskt kaffe på ett kafé med ett mangoträd, samt tittade på hängmattor. En dag tog vi således beslutet att göra något annorlunda, vilket resulterade i att vi kontrakterade en guide och körde upp i de närbelägna bergen i jakt på ett par "magiska" vattenfall. Lyckligtvis hade Alberto en stor pick-up - vägen till vattenfallen var förvisso inte någon åsnestig, men hade varit en bra utmaning för en bil med lägre hjulhöjd. Väl framme väntade oss lite en liten promenad genom en ganska snäll djungel innan vi kom fram till vattenfallen i vilka det forsade iskallt och kristallklart sötvatten uppifrån bergstopparna. Vi traskade runt mellan de olika fallen, och hoppade i några, för att därefter luncha hos guidens släktingar (vad det verkade).

Det blev omedelbart mörkt uppe i bergen när solen gick ned, varför både jag och Eetu somnade på vägen hem från vattenfallen. Det var dock en häftigt syn, det jag hann se.

Medan Eetu, Tomi och Alberto gav sig av stannade jag en dag på egen hand under vilken jag gjorde bekantskap med en kille från Mexico City som även han hade vinterlov. Vi tog en tur till stranden och passade på att prata lite om allt ditten och datten. Jag tog även tillfället i akt att prova på en gatumatsspecialitet från Oaxaca: tlayuda - så nära en mexikansk pizza man kan komma.

Reseberättelse: Puerto Escondido

Puerto Escondidos huvudstrand - Zicatela. Med sand mellan tårna och en kall Corona eller kokosnöt går det ingen nöd på en.

Inför nyår begav jag mig till Puerto Escondido för att vänta in det nya året på playan. Puerto Escondido är en relativt ny ort, rent turistmässigt, och platsen är mest känd i surfingkretsar för de höga vågorna där. Detta visade sig vara befogat - en dag fick badvakterna driva upp folket ur vattnet på grund av vågorna. Jag kom från Oaxaca på egen hand, men i Puerto Escondido slöt jag dels upp med en tjej (från Benin, studerande i Kanada, praktiserande i Mexico City) jag träffade på vandrarhemmet där och dels med Eetu från Finland samt hans vän Tomi. Dessutom stötte vi senare på lite känt folk, bland annat ett gäng tyska utbytesstudenter från Monterrey.

Mina kortbyxor hänger på tork i cabañan.

Jag kom fram till Puerto Escondido efter en drygt elva timmar lång bussresa. Det kan tyckas konstigt att det dröjde så pass länge, då avståndet från Oaxaca borde motsvara en tur på cirkus sex timmar. Dock är vägarna mellan Oaxaca stad och kustremsan som en orm utan ände slingrande sig genom bergen upp och ned, fram och tillbaka. Återigen var det första jag tog för mig att leta upp ett vandrarhem, något som inte visade sig helt lätt på grund av nyårsturismen till playan. När jag promenerade runt på gatan stötte jag ihop med två holländare som också letade logi varpå vi beslöt att förena oss i jakten på uppehälle. Efter några fruktlösa försök hittade vi en samling cabañas (hyddor/stugor) vid stranden - inte av den typen man ser i resekataloger, men däremot mycket billigt. Senare tog jag in på samma vandrarhem som mina finska vänner bodde på, där vi sov i en "sovsal" som egentligen bara var två rader med sängar under ett tak. När jag vaknade upp på morgonen var hela sängen fylld med något slags fällning från träden och/eller taket.

"Hostal Shalom" i Puerto Escondido. Notera färgmatchningen mellan sängarna och Eetus tröja.

Stranden (eller ptja, en av stränderna) i Puerto Escondido var bred och mycket fin. Eftersom att den var så pass stor märktes inte den stora mängden turister av på stranden på samma sätt som på restaurangstråket i staden. Nyårsafton tillbringade vi till en början på stranden, betraktande fyrverkerierna. Helt plötsligt tog det en lite udda vändning dock, en cabaña tog fyr, förmodligen på grund av någon fyrverkeripjäs. Folket flockades runt den tomma hyttan och några tafatta försök gjordes för att släcka elden. Brandmännen dröjde ett bra tag, när de väl kom återstod inte så mycket av bygget och de släckte det som återstod. Efter tolvslaget begav vi oss till en klubb precis vid stranden och tillbringade småtimmarna där ackompanjerade av ett par mojitos. Därefter var det taxi hem till vandrarhemmet som gällde.

Hängmatta modell "matrimonial", återigen notera hur väl färgerna går ihop. Jag tror faktiskt att alla fyra av oss nickade till.

Den första dagen 2008 tillbringades på stranden nästan helt och hållet. Efter en middag på en restaurang med otroligt sköna hamacas (hängmattor, en lokal produkt; enligt ett nyhetsinslag jag såg är konsten att knyta en hängmatta på väg att dö ut) slöt vi upp med tyskgänget och ordnade en brasa på stranden och pratade om allt mellan himmel och jord.

När solen går ned vid Zicatela får den en applåd av åskådarna. Därefter blir det attans mörkt attans snabbt.

Reseberättelse: Oaxaca

Oaxacas zócalo var prytt in absurdum med nochebuenas (julstjärnor), en blomma som faktiskt har sitt ursprung i Mexiko vilket framgick tydligt under julhelgen då den syntes i vart och vartannat hörn.

Jag tillbringade som sagt ytterligare några dagar i Querétaro, där jag bland annat åt julmiddag med familjen Juarez Medina och fixade ett konto hos Banco Azteca (ett guardadito-konto, som "den lille spararen"). Därefter, ytterligare en gång, lämnade jag Querétaro. Jag hoppade på bussen till Puebla för att därifrån ta en buss till Oaxaca. På grund av julrusningen i busstrafiken tvingades jag vänta på stationen i Puebla i drygt sex timmar - det var inte ett dugg roligt. Sex timmars väntan följdes upp av en busstur på ungefär fem timmar innan jag äntligen anlände till Oaxaca.

Efter att ha druckit en jag-vet-inte-vad-men-speciellt-god-var-den-inte sitter en tupplur inte helt fel.

Oaxaca är dels en av Mexikos fattigaste delstater och dels huvudorten i densamma. Befolkningen har mer rötter i Mexikos ursprungliga indianbefolkning och det märks rent utseendemässigt men även i kulturen i sig. Vid ankomst till staden Oaxaca hade jag adressen till ett vandrarhem med gott rykte så det första jag tog mig för, kring klockan 4 på morgonen, var att leta upp detta. Min taxichaufför kör mig dit och jag knackar på porten. Tyvärr hade de inga platser, enligt killen som tog emot mig. Därför traskar jag vidare längs gatan i den ljumna natten, genom något som liknar ett tältläger (men som senare visar sig vara något slags marknad mitt på gatan). Jag hittar ett annat vandrarhem där jag tar in och direkt kastar mig i sängen. Några timmar senare vaknar jag upp och det första jag gör är att gå till det första vandrarhemmet ytterligare en gång - och se där, några timmar senare visade det sig att de visst hade rum. Summan av kardemumman är att jag betalat hundra pesos för att sova cirka fem timmar i ett vandrarhem och byter till ett som kostar nittio pesos med frukost inkluderat, mycket prisvärt. Baserat på mina fyra dagar i nämnda vandrarhem (Hostal Mezkalito heter det, om någon råkar ha vägarna förbi) kan jag säga att det var ett mycket trevligt sådant, där mötte jag människor av alla möjliga typer. Jag mötte två svenska tjejer som var på tur genom centralamerika, och som av en slump kände en kille på KTH som jag känner. Dessutom lärde jag känna en amerikansk jordbrukare som halva året är på sin ranch i Montana och under vintermånaderna hjälper till att driva en kaffeodling i Oaxaca. Därutöver träffade jag en chilango (benämning på folk från Mexico City) som hade prövat på militärtjänst i Israel och en irländsk hantverkare.

Morgongymnastik vid Monte Albáns ruiner.

Hursomhaver, Oaxaca är en stad som har lite av allt - från små kaféer och mezcalbutiker till den obligatoriska kyrkan och en ångande marknad. Strax utanför staden, uppe på ett berg, ligger ruinerna från zapotec-staden Monte Albán som framför allt bjuder på en fantastisk utsikt. Mescal ja, det är den med larven i flaskan. Likt tequila görs mescal på agave, men en annan typ av agave, och i Oaxaca hävdar man att mescal är en finare produkt på grund av att man inte använder kemikalier i tillverkningen. Och larven? Den används som en indikation på alkholhalten - larven löses upp vid höga etanolkoncentrationer.

Matmarknaden i Oaxaca. Röken som stiger upp mot taket kommer från de grillar som kantar passagen. Folk kommer i grupper och beställer kött, vilket serveras med en korg/brick fylld med tortillas, salsa och grönsaker.

Mina dagar i Oaxaca tillbringade jag mest runtpromenerande med sällskap från vandrarhemmet. Jag prövade chapulines (gräshoppor, i detta fall torkade och chilikryddade), gick på gratisbio och tog en eftermiddagslur i parken. Efter Oaxaca stad väntade nyårsfirande i Puerto Escondido (gömd hamn).

En tupplur i skuggan - på en vägkrog någonstans i Oaxaca.

Inskott - Födelsedagsfirande & Monterreys största kylbox (?)

Dagen efter att vi återvänt från Real de 14 var måndagen den 4 februari, vilket innebar att jag på pappret blev ett år äldre. Min tanke var att bjuda ut mina rumskamrater på middag, men det gick inte för sig, de skulle tvärt bjuda mig. Eftersom jag inte är den som är den gick jag med förslaget, och så begav vi oss till Sierra Madre Brewing Co, dels för deras helt godkända mat, dels för deras egentillverkade (påstås det) öl, men framför allt för att man vid köp av ett slags medlemskort för hundra pesos får två rätter/öl för priset av en.
Senare fortsatte två-för-priset-av-en-temat när jag skulle köpa skumpa på stormarknaden. Jag lade upp två flaskor på varubandet men kassörskan tog bara betalt för en. Kanske gjorde hon det för att jag påpekade att det var för att jag påpekade att de var till för att fira min födelsedag. I Mexiko sjunger man för övrigt Las mañanitas för den uppvaktade samt doppar nosen i sin födelsedagstårta eller -bakelse.
Åter till nästintill nutid. Vi befinner oss mitt i en delprovsperiod för tillfället, men det hindrar oss inte för att ägna åt oss icke-studierelaterade projekt här på Calle Corintio (min gata). I söndags ordnade vi en liten carne asada på terrassen vår. Av en ren tillfällighet råkade vi ha en kundvagn hemma, och den kunde vi ju inte gärna låta stå och drälla. Manos a la obra, som man säger, och vips så förvandlade vi den till stans största kylbox. Förutom en ansenlig mängd öl gick det även åt en hel del kött på denna trevliga tillställning som förgyllde helgen.
För närvarande pluggar jag till ett delprov i toxikologi, när jag får tid så återkommer jag till mitt runtflängande under jullovet.

Inskott - Real de Catorce

Förra helgen var ganska händelserik. Under en utekväll så bestämde vi oss för att ta en utflykt till Real de Catorce som är en av Mexikos så kallade pueblos magicos, det vill säga en magisk by. Sagt och gjort, klockan nio i ottan (ursprunligen avsåg vi stiga upp klockan sju) begav vi oss av. "Vi" i detta fallet var sambon Luis, den mexikanske vännen Christian, den finske vännen Eetu samt den svenska jag. Under den drygt tre och en halvtimme långa bilfärden sov jag ganska gott. Efter en bra bit obekväm stenlagd väg kom vi fram till en strax över två kilometer lång tunnel som man åker igenom för att komma till byn.
På andra sidan tunneln möts vi av en dal med en liten mexikansk, hästfylld by med kullerstansgator. Vi letade upp en litet hål i väggen där vi åt, underhållna av ägarinnans två småbarn som knuffade runt varandra på golvet. På grund av den goda maten och de överkomliga priserna återkom vi till stället hela tre gånger. Därefter tog vi en tur i stan innan vi beslöt oss för att ta en ridtur. Jag hade inte, så vitt jag vet, ridit innan och var därför en smula skraj för att sätta mig på pållen. Min häst El Canelo var dock lyckligtvis ganska lugn, och galopperade bara till lite grann efter att han tagit små språng. Vi red i nästan en timme (vi var guidade av en cowboy, och hästarna kunde vägen utantill, så vi tappade inte bort oss) genom öknen tills vi kom fram till ett berg som vi besteg. Guiden berättade att huichol-stammen utför riter några gånger om året där på berget, tillägnade peyote. Vi betraktade solen gå ned innan vi red tillbaka, genom beckmörkret. Jag trodde inte innan att det skulle vara så speciellt, men det var en riktigt häftigt att rida genom den mexikanska öknen. Åter i stan intog vi middag och sedan spenderade vi ett par timmar framför en brasa under en himmel full av stjärnor, innan vi drog oss tillbaka till vårat billiga hotell med inte helt rena lakan.
Dagen tillbringade vi promenerande runt i byn, samt delvis på en cantina där vi tillsammans med ett klientel till stor del bestående av original av alla sorter man kan tänka sig. Anledningen till uppbådet var att Super Bowl spelades i staterna, och amerikansk fotboll är ganska populärt här i norra Mexiko.

Reseberättelse: Mexico City III

På grund av min höga ålder och den annalkande demensen har jag glömt bort att nämna en av de mer anmärkningsvärda händelserna som inträffade i Mexico City. Det rör sig om ytterligare en träff med medlemmar ur Mexikos högt ansedda poliskår. Vid vår ankomst till Mexico City, från utflykten till Puebla och och så vidare, blev vi i en rondell invinkade av en polisman. Japp, denna gång var det en riktig trafikpolis. Han påstod att vi hade begått något slags brott, jag förstod aldrig riktigt vilket, men något i stil med att vi kört mot rött eller gjort en förbjuden sväng. Saken var den att vi körde precis som alla andra i den långa, långa kön vi stod i. Givetvis blev vi stoppade på grund av den mutningspotential som de såg i oss. Den första polismannen tog farsans körkort, men lämnade över det och snacket till sin kollega, som sedan lämnade över affären till ytterligare en kollega. De två andra hade väl andra oskyldiga trafikanter att stoppa. Efter en del prat och diskussion om vad vår förbrytelse egentligen bestod i, samt vad i h-vete det var frågan om började vi komma in på mutningsprutande. Han ville ha tusen pesos till en början, vill jag minnas. Jag sade att så mycket har vi inte. Jag tog upp en tvåhundralapp och sa att det var vad vi kunde erbjuda. Han kontrade med att kräva två lappar av dylikt slag, jag nekade och sa att nej, så mycket kan vi faktiskt inte betala. Efter lite betänktetid gick han med på erbjudandet, och affären gick i hamn. Tvåhundra pesos för att följa trafikströmmen, det var lite dyrare än trängselavgiften vill jag tro. Även om jag inte känner till marknaden verkade det för mig hyfsat billigt, men min sambos far sa mig att femtio pesos är mer än tillräckligt.

Reseberättelse: Mexico City II

Eftersom ambassaden stängde cirka en timme efter min ankomst fick jag ge mig av ganska omgående. Man beställde en taxi åt mig samt gav mig adressen till en polisstation för turister. Jag tar mig dit i min taxi och döm av min förvåning när jag möts av en 7-eleven-butik, och där vet de givetvis inget om någon polisstation. En smula rådvill tar jag mig till närmaste bank för att plocka ut pengarna som man skickat till mig, men tji på nytt - Western Unions system har havererat. Så där står jag och vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst. Jag tar en sväng runt kvarteret och hör plötsligt någon fråga mig, på engelska, varifrån jag är på luffen. För att göra en lång historia kort - det var en amerikan bosatt i Mexico City som på grund av min ryggsäck tog mig för utlänning. Tur i oturen således, han lät mig sova över natten i sin lägenheten. Dagen därpå tog jag beslutet att återvända till Querétaro några dagar, för att ordna med det administrativa (beställa nya kreditkort, och så vidare). Således återvände jag till Querétaro där min sambo Eder upplät logi.

Bonusbilder (för att jag inte har några från denna vistelse i Mexico City):

Tavla som hängde i ett galleri i San Miguel de Allende, fotograferad under min tur dit med mina sambos.

Jag poserande vid en fallen kyrkklocka i Bernal, där vi ej åt gorditas men hade trevligt oavsett.
En tupplur på gräsmattan vid Cholulas pyramider.

Reseberättelse: Mexico City I

Vi återvänder således till Mexico City för att lämna tillbaka hyrbilen. Det är åter värt att påpeka att bilkörning i Mexico City inte är något nöje, det dröjde ett bra antal timmar att komma in i stan och väl där hitta till uthyrningsfirman. Efter att vi återlämnat bilen tog vi in på samma hotell som vi stannade på innan. Eftersom det var dagen innan pappa lämnade Mexiko åt vi sedan "avslutningsmiddag" på en libanesisk restaurang, där maten var bra och personalen sympatisk. Det var riktiga libaneser som drev restaurangen och de berättade lite om hur det hade råkat hamn i Mexico City.

Efterföljande morgon vinkar jag av far som tar en taxi till flygplatsen. Själv tar jag någon timme senare en taxi till TAPO - en av huvudstadens fyra busstationer. Min plan var att bege mig till Oaxaca. Synen jag möttes av på busstationen var en biljetthall full med julresenärer (det var den 21:a december) och när det väl blev min tur vid disken visade det sig att bussarna var lika fulla som stationen. Jag lyckades dock köpa en biljett till Oaxaca (som är en stad i delstaten med samma namn) klockan elva på kvällen. Således hade jag drygt tretton timmar att döda, varför jag beslutade mig för att ta mig in till stan. Sagt och gjort, i snålhetens tecken tar jag mig till tunnelbanan och lyckas luska ut vilket tåg jag ska hoppa på för att komma till Zócalo. Jag bordar tåget som är ganska välfyllt med folk så jag tvingas stå upp. Tåget passerar en station och jag tycker att tunnelbanan verkar förhållandevis lugn. Men tji den som tror sig vara säker i ett trångt tunnelbanetåg i en av världens största städer; när tåget saktar in på den andra stationen börjar folk tränga sig för att komma ut och jag hamnar plötsligt mitt i smeten. Jag grabbar tag om min ryggsäck för att inte bli av med den. När så lugnet lägger sig känner jag efter i min framficka och se där, den är alldeles tom. Lustigt nog var det där jag hade stoppat plånboken som nu alltså var helt borta - jag kände ingenting. I en panikimpuls hoppar jag av tåget i tron att förövaren även gjort det, men givetvis har jag ju ingen aning om vem som har norpat plånboken min. En smulad förtvivlad står jag där på perrongen, när en kvinna kommer fram till mig och säger att hon såg vem det var och att han hade fortsatt på tåget.

Ingen anledning att hänga läpp, jag söker upp närmaste polis som till en början säger att han inte kan hjälpa mig, men efter några minuter kommer han på att det faktiskt finns säkerhetspersonal i tunnelbanan för justa denna typ av händelser så han vidarebefordrar mig dit. Man leder mig till en städskrubb vid sidan av spåret där tre personer sitter, där får jag svara på lite frågor om vad som blev stulet och dylikt. Sen föreslår de att vi beger oss till närmaste bank för att se om de kan spärra korten därifrån, vilket inte gick. Åter nere i tunnelbanan rings det för att försöka hjälpa mig lokalisera den svenska ambassaden. En man ur säkerhetspersonalen, som nu har tagit "ansvaret" över mig låter mig åka med tunnelbanan till ambassadområdet (på andra sidan staden). Väl där hittar vi en hel del ambassader, men inte den svenska. Därför plingar vi på hos den libanesiska ambassaden (närmast till hands) och frågar om de vet var den svenska ambassaden skulle kunna tänkas ligga. Föga förvånade visar den sig ligga än en bit bort. Min personlige ambassadletare bestämmer sig för att det är dags att ge sig tillbaka till jobbet men generöst nog ger han mig trettio pesos för att jag ska kunna ta mig vidare och dessutom ser han till att jag kommer på en buss som går i rätt riktning.

Jag hoppar av bussen när busschauffören säger till mig. Därefter traskar jag i en dryg halvtimme, uppskattningsvis, uppför en backe tills jag till slut kommer fram till ambassaden, som ligger i ett mycket lugnt och välbeställt område. Pling på dörren och fram med passet - de släpper in mig. Jag kommer in i ett väntrum och möts av kungen och drottningen som sitter på väggen. Därefter vänder jag mig till informationsdisken och säger att jag har blivit rånad (nu pratar vi svenska). Det dröjer en dryg kvart innan man lyckas luska ut vem på ambassaden som kan hjälpa mig varefter jag leds in på hennes kontor. Jag slås av en uppenbar brist på rutiner vad gäller behandling av fall likt mitt. Det tar ett tag innan man hittar vissa nummer, och än längre tid innan man kommer på att man kan låna mig pengar, först blir jag upplyst om att ambassaden inte alls kan ge mig ekonomisk hjälp. Jag blir lånad tusen pesos och dessutom sätter jag släkten i rörelse för att skicka pengar till mig via Western Union.

Fortsättning följer...

Reseberättelse: Tlaxcala, Puebla, Cholula och Tlaxcala igen

Efter pyramiderna fortsatte jag och farsan mot Tlaxcala. Vi hade inga konkreta planer rörande vår lilla tripp innan, men Tlaxcala låg enligt kartan på ett bra avstånd från vår utgångspunkt. Det tog nog en dryg timme för oss att komma ut ur bebyggelsen runt Teotihuacan innan vi kom ut på vägar utan de små rackare till vägbulor man har här i Mexiko. Till slut kom vi även ut på en splitter ny motorväg som ledde till Tlaxcala men bristfällig mexikansk skyltning (samt uppmärksamhet måhända) orsakade att vi hamnade mitt i en otroligt stor marknad av något slag. Det var som om vägen gick rakt igenom Tepito. Till slut kom vi dock fram till Tlaxcala, en liten stad (färre än tjugotusen invånare). Orten var riktigt trevlig, men vi avverkade ganska snabbt stadskärnan och en lokal "delikatess".Nästföljande dag begav vi oss därför till Puebla, Mexikos fjärde största stad. Ytterligare en stad i kolonial stil, trevlig även den. I Puebla fick vi även äran att göra bekantskap med det mexikanska polisväsendet, i all dess prakt och ståtlighet. Vi råkade köra en handfull meter på en enkelriktad, oskyltad och helt tom väg och blev genast stoppade. Två poliser steg ur bilen och började prata med oss. Tydligen hade vi begått ett trafikbrott. Eftersom vi var utlänningar med en hyrbil så sa de att vi var tvungna att följa med till stationen. Vi hävdade att vi inte hade gjort något olagligt på grund av bristen på skyltar men de uniformerade gentlemännen insisterade. Därför frågade jag om det inte gick att lösa det på plats. Den ena välartade herren sa då att om vi gav dem boten (motsvarande 20 dagslöner, vilket skulle vara 1000 pesos) kunde de "lämna in" den åt oss, givetvis var det tal om muta. Jag sa att det inte lät riktigt som det korrekta förfarandet varpå de två poliserna började ana oråd och frågade vad jag gjorde i Mexiko och dylikt. Därefter kom vi till slut överens om att vi skulle följa deras bil till stationen. Sagt och gjort, vi följde efter dem, ut på en större väg. Helt plötsligt stannar de av vid sidan av vägen och viftar förbi oss. Vi vann! Lite senare insåg jag att de inte ens var trafikpoliser (i Mexiko får bara den speciella transito-polisen ge böter för trafikbrott.
En polisrelaterad upplevelse rikare tog vi in på ett hotell i Puebla och kollade in staden, som likt de flesta mexikanska städer i kolonialstil var spatservänlig med gamla byggnader. Katedralen var imponerande invändigt in all sin gyllne prakt.Efter en dag i Puebla stod "förorten" Cholula på programmet med anledning att man där hittar världens största monument och för-columbianska pyramid, till volymen sett. Cholula var en av aztekernas viktigaste städer, tyvärr märks det inte så mycket av det idag då spanjorerna vid sin ankomst skottade jord över pyramiden och snickrade ihop en kyrka på toppen av högen, det vill säga att större delen av pyramiden ligger begravd under jorden. Det var ganska intressant ändå att se hur olika kulturer (inom aztek-familjen) har slagit sig ned på platsen vilket resulterat i ett hullerbuller av konstruktioner omlott.Från toppen av Cholula-kullen hade man en klar sikt över de än aktiva vulkanerna Popocatépetl och Iztaccíhuatl, varav den förstnämnda är Mexikos näst högsta topp med 5426 meter. Man kan se Don Goyo som han kallas puffa ut små rökmoln till och från.
Efter denna lilla utflykt tog vi oss åter till Tlaxcala för en övernattning innan vi återvände till Mexico City för att lämna bilen. På vägen tillbaka åkte vi mellan de två vulkanerna genom ett barrträdsbestrött naturreservat, en stor kontrast mot den cementhuseveighet i grått som sedan följer.