Hemma!

Nu bär det av...

Jag bordar nu flyget, ses snart.

Bonusbilder

Jag och Edo utanför Pittsburghs baseboll-arena, där vi lyckades lägga fingrarna på åtta stycken energidrinkar som delades ut som reklam. Det var ett riktigt spektakel inne på arenan med fyrverkerier o dyl.

En student är en student.

Den här rackaren traskade runt ganska obekymrat vid en utsiktspunkt över Niagarafallen.

Japp, Buffalo var ingen höjdare.

Sista dagen i nya världen

Carmine, Attilio och jag framför vår hyrda Chevrolet Impala.

Idag är det fredag i Blacksburg. Imorgon är det således lördag och jag tar då vid ett-snåret flyget från Roanoke till Philadelphia för att därifrån flyga hem till Stockholm. Jag tackade för mig idag på labbet och ikväll säger jag hej då till mina nyfunna italienska vänner. Turligvis delar jag flyg med en av dem till Philly och får på så vis även lite sällskap under min fyra timmar långa väntan på avgången hem till Sverige.

Edo och Attilio i en diskussion om den ädla konsten att laga risotto.

Vår lilla "road trip" uppåt nordstaterna var lyckad. Vi tog oss först till Pittsburgh, där Attilio gick på en Foo Fighters-konsert medan vi andra tog en tur på stan. Samma kväll styrde vi kosan mot Buffalo där vi spenderade två nätter. Buffalo ligger nära Niagarafallen varför vi självfallet kastade ett öga på dessa. Dessutom tog vi en tur "downtown"; staden var helt öde, som i en postapokalyptisk film. Dagen efter, alltså i måndags, körde vi vidare till Rochester där vi gick på Foo Fighters-konserten (alltså andra gången för Attilio). Jag är som sagt ingen hängiven anhängare av FF men konserten var ganska bra, professionellt genomförd. Under resan bodde vi i ett slags lägenhetshotell. Det var praktiskt eftersom vi då hade kök samt passade på att bo fyra i ett tvåmannarum (vi hade med oss en uppblåsbar madrass). Det blev en hel del smörgåsätande en plein air, vi körde runt med en stor kyllåda, samt något ihopsvängt i köket.
Noterat under resan:

• Amerikanska städer med cirka 200 - 300 000 invånare ser i stort sett likadana ut.
• Universitetet i Pittsburgh kallades Pitt.
• Niagarafallen är en riktigt stor turistcirkus.
• Jag kan nu förhoppningsvis lämna USA utan problem då jag fick den lilla lappen som kallas I94 när jag återvände till USA efter att ha korsat gränsen till Kanada vid Niagarafallen. Den lappen borde jag egentligen ha fått när jag anlände från Mexiko.
• Trivial Pursuit är bra tidsfördriv under längre bilfärder.

Dave Grohl har långt hår minsann.

Hupp!

Jag är nyss hemkommen från krogen. Imorgon drar Edo, Attilio, Carmine och jag via diverse omvägar till Rochester för att gå på Foo Fighters-konserten. Vi kommer förhoppningsvis hinna kasta ett öga på staden i sig, Buffalo, Pittsburgh samt Niagarafallen (givet).

I övrigt bjöd Edo och jag på "svensk middag" i onsdags. På menyn stod gravad lax med hovmästarsås, köttbullar och n-bollar. Att döma av den italienska appetiten var allt till belåtelse.

Imorgon ger vi oss förhoppningsvis av i gryningen, men man vet aldrig med italienare...

Deliverance

Edo och Jag framför Roanoke-stjärnan.

Jag missade tyvärr att fira kronprinssesans födelsedag i måndags, jag vet inte riktigt hur jag ska kompenserade det. Dock var jag tillsammans med Edo och Carmine på en endagsutflykt igår. Edo sprang för ett tag sedan på en italienskättling i Roanoke (närmaste "större" stad) och det ena ledde till det andra vilket ledde till att vi blev bjudna till hans stuga vid Smith Mountain Lake en kort biltur härifrån. Vi åkte dit och avnjöt sommarvärmen (kvicksilvret håller till vid trettiograderstrecket här) med bad och en båttur på sjön. Vi bjöds på hemlagad BBQ-sandwich och drack vattnig amerikansk öl, sydstatskänslan infann sig direkt (Virginia räknas till södern).


Därefter, i väntan på att ytterligare en italienare skulle anlända till Roanokes flygplats, begav vi oss till just Roanoke för att döda litet tid. Vi tog tillfället i akt att titta närmare på den kommuniststjärna som tittar ned på staden från ett intilliggande berg. Sedan blev det krubb nere på stan innan vi hämtade upp Paolo på flygplatsen. Innan vi till slut kom hem till Blacksburg körde vi förbi Wal-Mart - frihet är att kunna köpa Great Value-produkter efter midnatt.

Landmärke i enlighet med den amerikanska politiska traditionen.

På västfronten inte mycket nytt

Allt eftersom min hemkomst närmar sig raskt har min uppdateringsfrekvens här på bloggen sjunkit ganska snabbt. Det händer helt enkelt inte så mycket av intresse här i byn. För två helger sedan fick jag i alla fall besök av Jacob (vän). Under det korta besöket hann vi med att cykla, baka kakor och besöka Wal-Mart. Dessutom höll Jacob med mig om att vattensängen påminner om ett biljardbord. I övrigt har de senaste veckorna varit fyllda av svensk-italienskt umgänge i regel i form av grillning och pizzabakning.

Helgen innan jag tar flyget härifrån får jag äntligen chansen till litet turistande. Tillsammans med min sambo Edo och ytterligare två italienare ska jag åka på en Foo Fighter-konsert i Rochester. Tanken är att vi ska hinna med en tripp över gränsen till Kanada och kasta ett öga på Niagarafallen. Jag som trodde att min tid som vattenfalls-aficionado tog slut i och med att jag lämnade Mexiko...

Därutöver, på nyhetsfronten, har jag bestämt mig för försöka slå mig in i Sveriges OS-trupp och ställer därmed upp i Midnattsloppet den 16:e augusti.

4:e juli

De amerikanska förenta staternas självständighet firades igår med hederlig amerikansk grillfest/knytkalas ("cookout"), fyrverkeri, livemusik av Mora Träsk-typ samt en sväng ned på byn.

Land of the Free, Home of the Brave

En av Virginia Tech:s större byggnader och i förgrunden "the Drillfield", döpt så eftersom fältet har använts för militärexcersiser (universitetet har militär bakgrund).

Snart har jag befunnit mig i staterna en månad, och måste säga att jag trivs. Blacksburg är som jag tidigare nämnt en liten ort, det är mycket lugnt här och grannarna hälsar på en. Av byns drygt 40 000 invånare är cirka tre fjärdedelar studenter på universitetet, så befolkningen är ganska ung. Förutom den lilla lilla stadskärnan består orten av omkringliggande villaområden och några mer avlägsna lägenhetskomplex. När jag anlände var värmen här olidlig men nu har vi gått ner till 25 gradersstrecket någonstans, behagligt väder. Hittills har min praktik gått bra, jag jobbar inte så hårt men det är lärorikt och intressant.

Ortscentrum - tre rödljus tror jag.

Givetvis har dock Blacksburg och USA sina besynnerligheter. Något som jag har lagt märke till är att nyhetssändningarna bara handlar om inrikesangelägenheter (på senaste tiden: det stundande valet, en journalists död samt översvämningar i landet). Det är inte konstigt att genomsnittsjänkaren inte har någon större koll på vad som händer runt om i världen. En av de lokala konstigheterna är skolans amerikansk-fotbollsarena Lane Stadium som tar ca 66 000 besökare, alltså fler än ortsbefolkningen. Hursomhelst, jag känner mig ganska hemmastadd här trots att jag har tvingats vänja mig vid att sova i vattensäng. Det mesta ligger inom cykelavstånd, såväl skolan som stampuben Rivermill. Eftersom jag bor med två italienare har jag spenderat en del tid med ortens italienska minoritet (åtminstone 20 stycken). Det är ett trevligt gäng och här i veckan fyllde en av mina sambor år så vi ordnade en födelsedagsgrillsfest på verandan. Det går mycket fort när de pratar italienska men jag snappar upp en del ord eftersom spanskan och italienskan har en del gemensamt.

Här bor jag med mina två italienare. Vår "lägenhet" är den första våningen.

Tyvärr missade jag midsommarfirandet hemma i Sverige. Idag hålls dock en sommarsolståndsfestival i byn, återstår att se vad det innebär, det kan nog bli kul. Dessutom spelar byns DJ på Rivermill ikväll, det borgar för en vild kväll.

På plats i staterna

Jag har nu hunnit spendera drygt sex dagar i San Diego, Kalifornien samt två stycken här i Blacksburg, Virginia. Mina dagar i San Diego var lugna och trevliga. Staden är ganska utspridd och kollektivtrafiken (i landet där bil är var mans rättighet) ineffektiv. Jag hann dock se en del av staden, och mitt första intryck var, förmodligen på grund av kontrasten till Mexiko, att det var otroligt städat och ordnat. Jag stannade i min vän Fredriks hus i stadsdelen La Jolla där det finns en fin och ganska pengatät strandpromenad. Vädret i San Diego var vältempererat med svalkande havsbriser. Här i Blacksburg har vi däremot drygt 30 grader och hög luftfuktighet, och jag måste nog säga att jag har fått nog av extrem värme efter tiden i Mexiko. Hursomhelst trivs jag, orten är liten, mycket liten. En av mina två nya sambos visade mig centrum i går, på cykel, och det avklarade vi på en minut. Jag hyr ett rum i ett hus där två italienare bor. De studerar på Virginia Tech och är ena trevliga prickar. Dessutom har de presentarat mig för den vältaliga italienska gruppen här, drygt tjugo personer, som nog kommer liva upp stämningen så här i EM-tider. På måndag börjar min praktik, och även om jag inte vet exakt vilka mina arbetsuppgifter kommer vara verkar det inressant att döma av det professorn berättade för mig på vägen från flygplatsen.

PS. På ett av flygen hit stötte jag på en grupp amerikanska studenter som var på väg till Stockholm som del av en kurs. Om någon stöter på ett gäng vilsna jänkare i huvudstan, hälsa från mig.

El último día

Tre väskor och flera högar med tillhörigheter. Det är ett svårt pussel som ska lösas när jag nu sitter och packar mina resväskor. En del saker kommer nog få stanna kvar i Mexiko.

Jag kom för några timmar sedan hem från min lilla hej-då-tripp till Querétaro och Mexico City. Jag passade på att ta avsked av ett par vänner och hann även med en hel del roligheter. Bland annat har jag gått på fotboll på Estadio Azteca (tillsammans med åtminstone hundratusen andra åskådare), tagit en tur på Xochimilcos kanaler, och sytt ett par stygn i skallen. Denna gång lämnade jag Mexico med en betydligt bättre samling intryck jämfört med senaste gången.

Imorgon väntar en flygning till Tijuana, där jag korsar gränsen för att sluta upp med en vän.

På tur

God morgon. Jag har just packat väskan och sitter med morgonkaffet. I måndags hade jag min sista tenta och lyckligtvis blev jag godkänd i alla min fem kurser trots en otrolig skolvärk och minimalt studerande de sista veckorna. Nu (om drygt en halvtimme) drar jag återigen till Querétaro med en av mina sambos och några gemensamma vänner. Jag tillbringar några dagar där och tar även en sväng till Mexico City, jag gar huvudstaden en andra chans det dåliga första intrycket till trots.

De sista dagarna har varit fyllda med avsked och lyckönskningar (och fester). Återstår att se hur pass många av de vänner jag har funnit här som jag återser någon gång i framtiden.


PS. Det pågår ett krig i Mexiko. Den senaste tiden har varit fylld med olika narkotikarelaterade incidenter. De flesta är dock eniga om att så länge man inte stoppar näsan i någon annans affärer behöver man inte oroa sig.

Hållpunkter maj till augusti

17 maj: slutexamen (enzymologi)

19 maj: slutexamen (bioreaktorer)

21-23 maj: avfärd till Querétaro och DF för en liten tripp

31 maj: flyg till Tijuana, korsar där gränsen till San Diego

6 juni: flyg från Los Angeles till Roanoke, Virginia

9 juni - 1 aug: praktik Virginia Tech

3 aug: hemfärd

Elva timmar tåg, mexikansk mytomani samt dans på höga höjder

Min förmodligen sista lilla utflykt här i Mexiko började med att vi anlände, Eetu, Tomi och jag, till Chihuahua i onsdagskväll. Vi tog en taxi in till stan och tog in på ett vandrarhem över natten. Sedan gav vi oss ut på jakt på middag, och där gick vi på pumpen. Vi fick nöja oss med pizza, inte så mexikanskt. Mexikansk pizza är dessutom rent generellt ingen höjdare. Än värre, man serverade ölet i räkdoftande glas. Nåväl, vi traskade sedan tillbaka till vandrarhemmet och frågade oss lite för. Tanken var att vi skulle ta tåget Chepe direkt från Chihuahua men señoritan som stod som recepcionist rådde oss att ta bussen första biten, till staden Creel för att på så vis spara pengar. Sagt och gjort, dagen därpå steg vi upp i ottan och hoppade på bussen till Creel. Cirka fem timmar senare anlände bussen till Creel och som vanligt var det första vi tog oss an login. Vi hittade en billig posada och gav oss sedan ut på jakt efter äventyr. Det slutade med att vi hyrde cyklar och trampade ut i Chihuahuas klippiga och barrträdsbeklädda landskap.

Vi följde en karta till olika sevärdheter. Först hittade vi till en grotta där enligt uppgift indianer av slaget Tarahumara bodde. Konstigt nog fanns det två hus just intill grottan. Hursomhelst visade det hur indianerna bodde en gång i tiden, även om jag tvivlar på att de bor så idag. (Tarahumara-indianerna är kända för sin förmåga att springa otroligt långa distanser. Jag hörde en gång att de ville skicka med en i den mexikanska OS-truppen, men att det stupade på att löparen inte kunde vänja sig vid att löpa med skor, vilket krävs enligt reglerna.) Vi fortsatte därefter till några svamp- och grodliknande sten- och klippformationer innan vi hittade fram till sjön Arareko - hästkosjön. Där slog vi oss ned och begrundade lugnet en bra stund. Efter lite off-road-cyklande återvände vi sedan tillbaka till Creel. Med skapligt ömma ändalykter tog vi sedan en liten siesta på posadans veranda. Plötsligt ringde Eetus telefon - det visade sig att tre andra utbytingar från Monterrey just hade anlänt till Creel. De tog in på samma posada som de enda ytterligare gästerna och så var vi då sex stycken. Framåt kvällen fastnade vi sedan i köket drickandes pulverkaffe och pratandes med värdinnan samt en señor vid namn Carlos. Efter det sedvanliga Suecia-no-Suiza, en-Finlandia-hablan-sueco och yo-estudio-biotecnología lyckades vi charma till oss skjuts från Carlos till ett par varmvattenkällor dagen efter.
Dagen efter intog vi frukost på posadan och slöt upp med Carlos. Med skräckblandad förtjusning upptäckte vi att hans fordon var en pick-up av modellen skräphög. Först fick vi åka till verkstaden där han jobbade för att lasta av lite skräp, därefter återvände vi till posadan där vi lånade två trädgårdsstolar vilket blev baksätet. Under den sedan drygt 22 kilometer långa turen satt jag i passagerarsätet och lyssnade på Carlos rövarhistorier medan Eetu och Tomi studsade runt på flaket i plaststolarna. Carlos berättade bland annat om sina psykologistudier, sin tid på ambassaden i USA och om sina erfarenheter i Vietnamkriget. Vi stannade till några gånger för att ge skjuts till annat folk. Till slut kom vi fram till ett stopp där man egentligen inte tilläts passera med bil. Carlos visade sina psykologiska färdigheter när han övertalade vakthavande indian att låta oss passera. Jag vet inte om motsatsen hade varit att föredra, för drygt tre kilometer skarp sluttning väntade oss. Plaststolarna hoppade runt på flaket med två stackars finnar, medan jag försökte hålla koll på att saker som flög runt i förarkupén. De varma källorna visade sig sedan var fyra konstgjorde dammar. Vi ville inte nöja oss med det, och började därför klättra ned för en sluttning och hittade fram till en fors eller något av det slaget, som rann längst ned i kanjonen. Vi plaskade runt i forsens kroppstempererade vatten ett tag. Vi hade sällskap av ett par bergsgetter som vallades av en liten indianflicka. Efter badet lyckades vi slita Carlos från ett gäng mexikanska turister som satt och spelade kort för att ta oss an helvetessluttningen igen. På tillbakavägen fick jag lyssna till Carlos utlägg om Sigmund Freud medan plaststolarna dunkade mot förarhytten. Till min förvåning överlevde alla inblandade hemfärden. För att visa Carlos vår uppskattning intog vi sedan ett par öl i hans "lägenhet" och bjöd honom sedan på middag. Åter på posadan tog vi en siesta. På kvällen spelade vi kort framåt småtimmarna med den andra trion (en svenska, en finska och en amerikanska) som hade gjort samma tur som vi gjorde dagen innan. Vi beslöt oss för att tillsammans hoppa på bussen till utsikts- och hållplatsen Divisadero dagen efter.
Vi steg upp tidigt och skulle till att ge oss av när värdparet erbjöd oss en billig tur till Divisadero med en turistgrupp som just skulle avgå. För en billig pennning fick vi på så vis även skjuts till ett par fina utsiktspunkter (bland annat en sten på ca 500 meters höjd som gungade). Sedan intog vi en svindyr lunch på en turistpackad tågstation och blev tagna med byxorna nere när tåget anlände en dryg timme för tidigt. Vi fick springa efter våra väskor och slänga oss på tåget. Vi hade elva timmar i tåget att se fram emot. De beryktade fina vyerna skymtade till då och då. Mest karakteriserades de elva timmarna dock av: envisa och griniga konduktörer som inte ville ge oss bra platsen; det eviga mexikanska fipplandet med luftkonditioneringen vilket alltid leder till artisk kyla; en "kafeteria" som erbjöd läsk, chips och snabbnudlar - all näring man behöver för elva timmar; samt flera timmar kortspel i obekväma positioner (sex personer, fyra säten). Dessutom stannade tåget till vid vilken gudsförgäten håla som helst, mitt ute i ingenstans och puttrade på i snigelfart. Kort och gott - vi skulle kanske åkt första klass (som dock var dubbelt så dyrt). Vi anlände till orten Los Mochis klockan elva och delade där på oss. Tjejerna flög hem från Culiacán på måndagen, vi från Mazatlán. Jag, Eetu och Tomi hoppade således på en buss till Mazatlán.

Mitt ute i den chihuahuenska ingenstansheten - Los Pozos. Givetvis stannade tåget till här.

God morgon Mazatlán.

Efter sex timmar sovandes i bussen anlände vi i gryningen till Mazatalán, i delstaten Sinaloa på stillahavskusten. Vi promenerade till strandpromenaden och fick se solen gå upp över staden. Vi letade sedan upp ett billigt hotell. desayunerade, och tog en siesta. Efter som Tomi åkte hem redan på söndagen fick vi sedan lite brådska att leta upp en bra strand, på inrådan från hotellägaren tog vi en liten båt till Isla de la Piedra, något slags halvö med en lååååång och bred strand. Vi traskade bort från den turistfyllda förstasträckan och hittade vår plats. Där spenderade vi några timmar, förbättrande vår tomatkulör och njutandes av det friska, salta vattnet. En taxi in till stan senare intog vi en tack-för-denna-gång lunch med Tomi på ett ställe där man spelade tre stycken låtar om och om igen. Det kan vara värt att nämna att i Sinaloa är traditionell mexikansk musik av typen banda (om jag kan min mexikanska musikterminologi) extremt populär, och även om den sätter en mexikansk stämning är alla låtar snarlika och avhandlar ämnen som kärlek och stängda dörrar. Sedan fick vi brådska oss iväg för att få på Tomi på sin buss till Mexico City (ytterligare arton timmar i buss för honom). Eetu och jag spenderade resten av dagen strosande runt i staden, intagen någon michelada och öl. Mazatlán är ingen vacker semesterort, jag tror att det är en gammal hamnstad. Dock finns det några fina stränder, ett par öar man kan besöka om man har tid, samt en färja över till Baja California. Priserna är dessutom överkomliga, vilket förmodligen förklarar den höga jänkarnärvaron (vi blev i vanlig ordning tagna för amerikaner hela tiden, givna dollar i växel, och tilltalade på engelska). Solen gick ned sent och formade en fin silhuett med öarna i horisonten.
På måndagen tog vi en taxi tidigt till flygplatsen bara för att mötas av ett två timmar försenat flyg. Fast på flygplatsen inledde vi en jakt på föda till rimliga priser. En kaffe för 22 pesos var tillräckligt på flygplansrestaurangen. Vi gick ut från flygplatsen och lyckades hitta en väldistanserad ansamling automater. Dagens lunch blev chips och kex. Efter ett par timmar på flygplatsen lyfte till slut vårt flyg tillbaka till Monterrey, där jag nu befinner mig återigen mitt i den sista tentaperioden.

Tillbaka i Monterrey

Planet landade drygt två timmar försenat igårkväll. På grund av slutexamen (pinche Tec!) imorgon återkommer jag senare med en liten berättelse om vår lilla tur till la Barranca del Cobre och Mazatlán. Bilder finns redan på min Picasa-sida. Min näsa är rödare än någonsin.

Tredje augusti klockan 09.05

Då landar jag återigen på svensk mark. Jag förväntar mig en välkomstceremoni med köttbullar, folköl och lite ordning på torpet.

Visum - check

I fredags var jag på det andra av två möten som krävdes för att fixa USA-visum. Eftersom jag anade lång väntetid var jag där tidigt, men tji fick jag. Jag anlände som tredje person och avklarade besöket på två röda. I förhållande till den ganska omständliga papperexcersisen inför ansökan gick den så kallade intervjun mycket snabbt. Två frågor och sen var det klart, jag fick besked på plats om att min ansökan var godkänd och att mitt visum kommer med post om några dagar.

På onsdag flyger jag med Eetu och Tomi till Chihuahua där vi kommer stanna en natt innan vi hoppar på tåget Chepe genom la Barrance del Cobre (kopparkanjonen). På måndag flyger vi sedan hem från Mazatlán som ligger på Stilla Havskusten. Äntligen lite välbehövd (nåja) semester. När jag kommer tillbaka väntar slutexamen.

Thank you for that information Mr. Jonsson

Jag ringde till den amerikanska ambassaden i morse, jag satte väckarklockan på 7.00 för att slippa sitta i telefonkö. Strategin föll väl ut, jag kom fram direkt. Jag fick prata med en kvinna som lekte tusen-frågors-leken, och efter varje svar jag gav fick jag ett "Thank you for that information Mr. Jonsson" tillbaka. Nåväl, till slut lyckades jag boka de två (sic!) möten som man behöver genomföra för sin ansökan. Ansökningsprocessen är rent generellt de la verga (mexikansk grov slang, jag lämnar att översätta det åt den som verkligen vill veta); drygt sex stycken olika formulär behöver, varav två väntar jag på från Virginia Tech. Dessutom behöver man ange allt mellan himmel och jord, från arbetserfarenheter till favoritfärg. Pengar kostar det till råga på allt. Hursomhaver lyckades jag få mötestider så snabbt som till nästa vecka, jag får hoppas att jag hinner samla i hopp alla papper tills dess.

Det går mot sitt slut

Dimman ligger för närvarande som en liten nävermössa över Cerro de la Sillas två toppar. Själv har jag just kommit hem från en dryg halvtimmes presentation i min kurs i toxikologi. Jag är mycket nöjd med min presentation, åtminstone i det språkliga avseendet. Tungan höll sig i mun, givetvis höll jag mig inte helt inom grammatikens ramar, men den enda övriga "bristen", som jag märkte, är att ordförrådet inte alltid räcker till för att kunna uttrycka en sak med helt olika ord. Om en liten stund är det dags för nästa presentation, en som inte riktigt tar lika allvarligt.

Halvt om halvt börjar jag inse att min tid här i Mexiko (för denna gång) börjar gå mot sitt slut. Det är dags att börja tänka på refrängen. Kring den 20:e maj tar terminen slut här. Innan dess ska jag hinna med en tur till Barranca del Cobre i delstaten Chihuahua (japp, hunden hittades i delstaten). Jag åker dit med Eetu och Tomi, och det är tänkt att vi ska ta tåget genom kanjonen till kusten, för att sedan flyga hem från Mazatlan, som ligger på Stilla Havskusten.

Efter terminens slut, om allt klaffar, ska jag bege mig till USA. Genom en studentorganisation på KTH har jag fått en praktikplats i ett laboratorium på Virginia Tech (jupp, jag vet). Just nu, mitt i en måttligt hektisk period i övrigt, försöker jag fixa till mig ett visum - en process fylld med betalsamtal, blanketter in absurdum och icke-återbetalbara avgifter. Inga pengar är inblandade i praktiken, men jag hoppas och tror att den kan vara en bra erfarenhet. Mellan terminslutet här och den 9:e juni, det datum då det är tänkt att jag ska börja praktiken, har jag några veckor som jag hittills inte riktigt hunnit begrunda till vad jag ska ägna dem. Som det ser ut gör jag årsdebut på svensk mark någon vecka in på augusti.

Lägg märke till mina sängkläder som går i rosa - jag har inte betalat för dem.

Som sagt, min vistelse här går mot sitt slut. Dags att börja säga farväl till vänner, börja tänka på vad som är värt att försöka knöka ned i väska och vad man bör köpa med sig hem. Under min tid här i Mexiko har jag samlat på mig lite minnen från mina resor som jag har tejpat upp på väggen här i mitt rum. Jag började med det mest för att väggen var så tom och gul. Just nu täcks alltså en av väggarna i mitt rum av stadskartor, biljetter av olika slag och andra små nätta föremål. Jag tänkte nämna några av godbitarna:

No al cambio: Under min och Eetus näst sista dag i Guadalajara tog vi en lång promenad. Vid en rondell såg vi en grupp människor stå och dela ut papper, prata med folk samt skriva olika saker på bussar och bilar som passerade förbi. Budskapet var "no al cambio", alltså "nej till bytet". Vi pratade med några av deltagarna i demonstrationen, och de gav mig en klisterlapp som nu sitter på min vägg. Bytet i fråga var ett byte av nummerplåtar på bilarna, något som det lokala styret fått för sig att genomföra, vilket skulle innebära en kostnad per 2000 pesos per bil. Jag vet inte riktigt hur det gick med saken, men jag misstänker att bytet gick igenom trots allt. Mina sambos från Querétaro böt nyss skyltar de med, och enligt dem genomförs sådana här byten lite till och från, när man behöver driva in pengar.

Inaguración: Presidenten Felipe Calderón kom till byn (staden) för några veckor sedan. Han invigde bland annat skolans centrum för bioteknologi, varför jag, som bioteknikstudent, fick möjligheten att närvara - med en plastbricka som inträdesbiljett. "Tyvärr" ändrades besökets schema med kort varsel, en lektion jag hade ställdes in, och så vips hade jag en helt ledig dag bortsett från presidentens besök. Kruxet var att det spelades en Champions League-match samma dag. Det blev enkelt så att jag inte orkade ta mig dit.

Servicio sanitario: Ibland måste man gå på offentliga toaletter, oavsett hur smutsiga de är. På busstationen i Palenque ledde naturens krafter till att jag betalade tre pesos för att få slå en båge, det fick jag ett kvitto på. I regel kostar offentliga toaletter mellan två och fem pesos här. Tanten som satt och sålde biljetterna hade något som måste vara ett av Mexikos tråkigaste jobb, att sälja toalettbiljetter och vika toalettpapper - vid köp av ett besök får man en längd papper på köpet.

Övriga höjdpunkter:
- Ett av tre vykort jag har fått från Sverige.
- Ett litet meddelande som de holländare jag delade cabaña med en natt i Puerto Escondido hade lämnat på min säng.
- Ett kvitto från ett kyrkobesök (hyckleri?) i Cholula, det var gitligt för mig, Tomi och koreanen Tae, så på något vis hamnade mitt namn och nationaliteten korean på pappret: Philip Jonsson, korean.
- En värdebevis motsvarande sju pesos på Café Amsterdam i området Condesa i Mexico City, vi fick det, jag och min far, när vi var. Det var något slags lotteri. Om någon skulle åka dit någon gång, hör av dig.
- Det roligaste: en turistbroschyr om Valle de Tequila som receptionisten på Eetus och mitt hotell i Guadalajara gav oss när vi började fråga om vilka sevärdheter som fanns i närheten. Broschyren är på ryska.

Döden i Monterrey

Nu har värmen kommit hit igen på riktigt. Än så länge är det en sådan där förbannad fuktig värme som håller en vaken på nätterna. Jag har att välja på ett öppet fönster och luftkonditioneringen som låter som trasig gräsklippare (bensindriven). Nåja, jag ska inte klaga (trots att jag just gjort det), för det är trots allt relativt behagligt under ett par timmar på dagen.

Förra helgen innebar en del födelsedagsfirande, av vänner på olika fronter. Dels var vi på fredagen på en kinesisk restaurang, eller bättre sagt en restaurang med Kina-inspirerad mat. De kines-utstyrda mexikanska servitörerna såg ganska roliga ut. Som lök på laxen spelade man 80-talsmusik, otroligt högt, och på så sätt dödade man effektivt alla försök till en vettig konversation. Maten var i alla fall hygglig.

Lördagen rivstartades (nåja) någon gång på eftermiddagen då vi begav oss till ett lägenhetskomplex här i närheten. Av anledning av matchen mellan los Rayados, ett av Monterreys lag, och los Tiburones från Veracruz hade ett gäng från Veracruz ordnat med förfest på innergården. Vi skulle förvisso inte gå på matchen, men vi klädde oss i rött (Veracruz färger) och gick på festen. Det var åtminstone femtio personer där och man hade ordnat med lite av varje, bland annat en piñata föreställande los Rayados klubbmärke. Efter en stund begavs sig folket av till matchen, medan vi stannade och förkovrade oss i konsten att dricka öl - ett fat på 29 liter lämnades nämligen kvar. Medan vi stod på gården och konverserade kunde vi höra vrålen från stadion (som ligger på Tec:s campus), och många vrål blev det eftersom los Rayados vann med 7-2. Säkerhetsvakten på området överraskade oss med att hjälpa till med att pumpa kaggen och (man får ju ta sin chans) tog sig själv ett glas. Tiden rann på ganska snabbt och rätt som det var började folket komma tillbaka från matchen, ganska molokna. Kort därpå gav vi oss hem för att förbereda oss för nästa aktivitet - vi gick ut och firade två födelsedagar.

Vad som väntar denna helg vet jag inte. Nu börjar ytterligare en delprovsperiod, så lite studier vore inte helt dumt. Av någon anledning har jag dock väldigt svårt att studera när jag har som mest tid, det vill säga på helgerna. På tisdag har jag dels inlämning av ett projekt i toxikologi, samt presentation av detsamma. Därutöver förgylls dagen av ytterligare en presentation och en deltenta.

Bonustankar från Chiapas

Chiapas är Mexikos sydligast belägna delstat, på kanten till grannen Guatemala. Mellan Monterrey och Tuxtla är det ungefär lika långt som mellan Luleå och Malmö. Det relativt korta avståndet till trots är skillnaderna påtagliga. Som jag redan har nämnt är Monterrey en stad full av snabbmatshak, trafik och allehanda storstadselement. Folket här lever gott (givetvis inte alla, men majoriteten), går i skolan och i har allmänt ett europeiskt utseende. Att komma till Chiapas är kanske inte riktigt som att åka bakåt i tiden, men man kan lätt se spåren från den mayacivilisation som conquistadorerna överrumplade på 1600-talet, såväl i folkets ansikten och kulturen som de rent fysiska efterlämningarna (ruinerna). Att kulturen är annorlunda är så klart bara trevligt, speciellt eftersom Monterrey är så pass amerikaniserat. En annan femma är den ekonomiska situationen. Enligt HDI-ranking ("Human Development Index"; ett slags livsstandard-mått) kan Nuevo León jämföras med Kroatien, medan Chiapas är i paritet med Vietnam. Jag har även hört (jag kommer inte ihåg vem som sa det, men jag har för mig att det var någon som inte talade i nattmössan) att någon sa att Mexikos rikaste städer, centrala Mexico City och Monterrey till exempel, har en standard i klass med europeiska städer medan de fattigaste i Chiapas ligger på en "afrikansk" nivå - något som jag kan instämma med. Rent konkret innebär det bland annat att man ser en hel del tiggande barn, alternativt säljer de något "hantverk" eller något tilltugg, och uteliggare på gatorna. Jag kan rada upp fler exempel (tandstatus, nedskräpning, tortillapriser) men ids inte.

Istället kan jag framhäva en annan kontrast - naturen. I Monterrey är vi omgivna av ett par förvisso ganska imponerande berg, men det är torrt och just nu bränner solen på som bara attan. Svetten börjar lacka innan man ens hunnit tänka på att röra sig. I Chiapas möttes jag däremot av en behaglig värme och högre luftfuktighet (i San Cristóbal var det till och med tjocktröje-svalt på kvällen). Naturen är helt annorlunda - grön! Olika sorters vegetation (jag känner inte till den adekvata terminologin, låt oss säga djungel och skog) blandas med bergar, sjöar och evigheter av majs- och sockerrörsfält. Här och där ser man ett mango- eller bananträd. Ljudbilden gör även sitt - fågelkvitter, vrålapor och syrsor hör jag inte här i Monterrey. Däremot väcks jag av sopbilen, grannens hund och en doña som går runt i grannskapet och säljer jag-vet-inte-vad. Att naturen i Chiapas är vacker och imponerande bäddar för den uppenbara turistmässiga exploatering som pågår och har pågått sedan ett tjugotal år (gissar jag). På mina bilder må det se ut som att vi var nästintill ensamma på varje plats, men skenet bedrar (man får vara snabb med avtryckaren innan någon tjomme vandrar in i bilden). I stort sett hela tiden är man omgiven av turister (överallt i Mexiko). I Chiapas är det framför allt inhemsk turism samt backpackers från Europa och USA som man ser. Fördelar och nackdelar med detta kan man stöta och blöta hur mycket man vill, men jag irriteras i alla fall av att höra mer engelska en spanska.

Kuriosa 1: När vi traskade till ruinerna i Palenque, längs en tom väg, stack helt plötsligt ett huvud fram ur den gröna väggen till skog. "Mushrooms" sa personen, vi blev paffa och han drog sig tillbaka. Jag tror inte det var kantarell eller skivling det handlade om.

Kurisoa 2: Inatt ställer vi om klockan här.

Trolig fortsättning på min lördag:
- Skriver på ett projekt om genetiskt modifierade organismers toxikologi
- Carne asada
- Utgång
- Helt slutkörd i säng

Fågelsång

Ställ skärmen på högkant alternativt inta framstupa sidoläge.

Bonusbilder från Chiapas

Svensk lansbygd? Nix, kossorna betade på ett gräsfält nära vår cabaña i Palenque.

Den här lilla rackaren gästade två nätter i följd vår cabaña, han var inte speciellt skygg, men sa inte heller så mycket.

Mexikanska säkerhetsnormer stipulerar stora håla i hängbroar - detta exemplar hängde över floden vid Agua Clara.

I Agua Azul var det uppenbarligen farligt att inte ta sig ett dopp, någon förklaring gavs ej.

Detta flygplan stod vid Bonampak. Förvisso kände jag till att mayafolket var framstående rent vetenskapligt i jämförelse med många andra samtida civilisationer, men att de var så listiga visste jag inte.

Ett vattenfall nedströms från El Chiflón - vackert vatten.

El Chiflón.

En av lagunerna vi kastade ett öga på.

Blomster.

Annorlunda formation kallad "julgranen" i bergsväggen i kanjonen, orsakad av regn.

En fet krokodil tar sig en lur i solen.

Så här glad/fånig ser man ut när man får sträcka på benen efter några timmars skakig busstur.

Graffiti på en husväg i San Cristóbal, denna gång utan politiskt syfte. Istället är det en brud med en pirat på magen och något slags duell mellan två män i höftskynken.

I gruvan vi for till utanför San Cristóbal ville man göra besökarna uppmärksamma på att det var förbjudet att urinera därinne.

Seman Santa - resumé del 3

(På grund av en ganska fullpackad skolvecka och en intensiv värme har jag hamnat lite ur rytm, här kommer den parentesrika fortsättningen)

Tjocka släkten avmålad i innertaket i en byggnad i Bonampak. Vad stirrar de på måntro?

Dagen efter vårt vattenfallsmaraton bar det av på ytterligare en minibuss-tur, denna gång med betydligt mer utrymme för knän och andra extremiteter. Jag och Tae (Tomi stannade hemma för att planera en tripp in i den guatemalanska djungeln) åkte för att se fler pyramider i Bonampak och Yaxchilán. Det var en ganska dyr resa men väl värt pengarna. Samling vid pumpen klocka sex på morgonen, sedan gjorde vi vårt första stopp vid vägkanten för en frukostbuffé som gjorde en bra dåsig, det var inga som helst problem att sova i bussen. För övrigt hade vi sällskap av en mycket pratglad trio mexikaner (jag förstod aldrig deras relation till varandra), två kvinnor och en man. Deras fascination över en svensk och en koreansk gemensamma närvaro på en minibuss i södra Mexiko visste inga gränser, frågorna haglade som ett höstregn i backen. Som vanligt, undantagen kan räknas på en hand, misstog de Sverige (Suecia) för Schweiz (Suiza).

Efter en någon timme kom vi fram till gränsen till något slags ekologisk park, över vilken ursprungsbefolkning (Lacandona-indianerna) hade något slags auktoritet. Därför fick vi byta transport, till en av deras minibussar för att färdas till Bonampaks ruiner. Dessa ruiner var inte så häpnansväckande, däremot höll en speciell fågel till där. Den gjorde ett konstigt ljud, jag tror det var något slags electronica. Till råga på allt byggde den sådana där pås-bon (se bild). Det speciella med Bonampak är att det finns ett par välbevarade målningar i en pyramid samt att jag hittade en mobiltelefon i gräset. Jag lämnade den till personen i entrén men tvivlar på att den någonsin kommer hamna i rättmätiga ägares händer.
För att komma till Yaxchilán får man jobba lite mer. Först anlände vi till byn Frontera Corozal som ligger på kanten till floden Usumacinta. Floden utgör gränsen mellan Mexiko och grannlandet i söder - Guatemala. Därefter hoppade vi på en liten båt som styrde nedför floden (fast i nordlig riktning geografiskt) och angjorde strandkanten dryga 45 minuter senare. Jag hade aldrig hört talas om Yaxchilán innan jag kom till Mexiko, och här hade jag bara hört rekommendationer från en av mina sambos, därför blev jag förvånad när det visade sig vara en ganska stor arkeologisk zon. Vi traskade runt i två timmar, svettandes och stönande, i den tryckande värmen. Av den radda pyramider och stenhögar jag hittills sett i Mexiko är de i Yaxchilán bland de mest imponerande, dels för att de ligger lite halvt ute i ingenstans i tät djungel, dels för att de är relativt välbevarade och har en liten annorlunda stil (det kan vara på sin plats att påpeka att ruinerna i Bonampak och Yaxchilán tillhörde mayariket), samt för att jag såg en av de annars ganska blyga vrålaporna. En av byggnaderna innehöll en liten labyrint med fladdermöss, tyvärr hade man begränsat åtkomsten där, förmodligen på grund av ett klavertramp av en amerikansk turist kan jag tänka mig.
Vi återvände sedan uppströms till byn, en resa som tog lite längre tid och jag nickade till. Vi åt på en restaurang i byn, där vi bland annat serverades en soppa på chayote. På frågan om jag visste vad chayote var för något svarade jag "nej", varpå den frågvisa mexikanen (kuriosa: han var lärare på UNAM, Mexikos största (otroligt stora) universitet).

Guatemala och dess invånare.

Åter i Palenque framåt kvällskvisten delade jag och Tae på en kanna michelada, innan han hoppade på bussen hem till Cuernavaca. Därpå följde allmän förvirring då Tomi hade i uppdrag att hitta en ny tvåmanna-cabaña men inte svarade i telefon. Jag hade alltså inte den blekaste var han befann sig. Jag chansade på att åka tillbaka till samma ställe vi bodde på kvällarna innan, och till bådas lycka satt han där på en bänk och väntade på mig. Dagen avslutades med ytterligare en tack-för-den-här-veckan-michelada, eftersom Tomi skulle ge sig av i ottan nästföljande dag. Således befann jag mig på egen hand på lördagen i Palenque, och min buss tillbaka till Tuxtla gick inte förrän klockan elva på kvällen. Jag dödade tid den dagen genom att äta, dricka kaffe, läsa och gå på internetfik. När jag så satt och väntade på bussen de sista minuterna innan avgång började jag tala med en mexikan som just fått höra från ett par vänner att deras nattbuss dagen innan hade blivit överfallen av ett gäng djungelpirater. Jag gömde därför mina tillhörigheter av värde i min ryggsäck som lades i utrymmet mellan hjulhusen eftersom ryktena sa att de inte gör sig besvär att söka igenom där. Hursomhelst hade jag inga problem att sova de sex timmarna till Tuxtla, och turligt nog slapp vi besvär på vägen.

Klockan fem på morgonen stapplade jag ut från bussterminalen i Tuxtla, hemskt trött och med en karta i handen. Tack vara denna karta, som jag en dryg halvtimme senare luskade ut var föråldrad, gick jag en ganska lång omväg i min jakt på billig logi. Nåväl, jag strövade genom Tuxtlas folktomma gator. Solen gick upp, och drygt två timmar senare (en uppskattning mellan lillfingret och stortån) hittade, på fjärde försöket, ett billigt hotell av typen posada (slitet hotell - min översättning). För 80 pesos fick jag spendera den dagen och nästföljande natt i ett litet rum med en dusch och toalett samt en mindre angemän antydan till urinlukt. Handfattet låg ute på innergården. Jag tog en tupplur och gav mig sedan ut på frukostjakt med pil och båge.

I Mexiko kan är även begreppet "cañon" ett uttryck för något som är svårt eller häftigt - jag är förvirrad.

Efter frukosten återstod att döda resten av dagen, mitt flyga hem till Monterrey gick dagen efter. Tuxtlas enda sevärdhet ligger inte i Tuxtla, så jag hoppade på en colectivo till den mindre orten Chiapa de Corzo. Där löste jag biljett till en båttur genom kanjonen El Cañón del Sumidero. Där fick jag se, nu när jag ändå är inne på naturrutan-spåret med vrålapor och musikfåglar, hela två stycken krokodiler. Själva kanjonen var ganska fin den med, väggarna reste sig som högst cirka tusen meter över våra huvuden. Efter denna lilla sidotripp försökte jag växla en hundrapesos-sedel i byn, vilket jag lyckades med på femte försöket, och tog därefter en colectivo tillbaka till Tuxtla. Resten av dagen spenderade jag läsande, ätande och iakttagande runt det centrala torget. Därefter begav jag mig till mitt lyxiga hotellrum för en god natts sömn.

Seman Santa - resumé del 2

Efter pyramider följer vattenfall. Så blev det i alla fall dagen efter att vi besökte ruinerna i Palenque eftersom vi köpte biljetter till en tur till tre olika platser.
Efter att ha blivit inkörda i en minibuss på typiskt mexikanskt vis, det vill säga trångt och obekvämt, bar det av uppför Chiapas djungelbeklädda berg, jag med knät i ryggen på en señora med generösa former.
Första stoppet var ett vattenfall med namnet Misol-Ha, eftersom vi inte ägnade speciellt mycket tid åt platsen och det inte var ett så hemskt spektakulärt vattenfall har jag inte så mycket att säga om saken.
Därefter anlände vi till Agua Clara (klart/ljust vatten), som egentligen inte var ett vattenfall. Det var snarare en ström med ett otroligt klart turkosfärgat vatten, svårt att fånga på bild.
Sista stoppet var Agua Azul (blått vatten), en plats där turism har slagit sitt fasta grepp om den lilla skönhet som naturen bjuder på. Längs en rad vattenfall med varierande bredd och fallhöjd ligger en rad med restauranger (lustigt med samma erbjudande allihopa, fyra empanadas för tio pesos) samt de obligatoriska försäljarna av krimskrams och tilltugg. Efter tips från Eetu bestämde vi oss för att promenera upp längs strömmen, för att komma ifrån folkhopen.. Vi traskade på en halvtimme åtminstone tills vi kom så långt man kunde komma. Det tog stopp vi en bergvägg ur vilken vattnet forsade genom en vertikal öppning. Där tog vi oss ett skönt, uppfriskande dopp i det, återigen, mycket klara vattnet. Vi hade även sällskap från en fotoposerande polisstyrka som nog besökte platsen för första gången.