Full rulle

Jag är ganska trött mentalt efter arbetet och tillbringar därför de flesta kvällarna åt amerikansk TV eller film. Således skriver jag inte här - illa, illa. Så småningom kanske jag lyckas få upp några bilder i alla fall. Jag kan hursomhelst meddela att nationaldagen firades patriotiskt med sill och prinskorv inhandlad på IKEA, Aalborg akvavit samt diverse läckerheter - detta i sällskap med folk från labbet.

Orkansäsong

Håll i hatten!

Memorial Day

Idag måndag är det alltså Memorial Day. Varenda minut på CNN och Fox News tillägnas de amerikanska utlandsstyrkorna och diverse ceremonier i olika delar av landet. Så den i övrigt extremt USA-centrerade nyhetsrapportering är idag än mer enögd. Vanligtvis brukar man åtminstone kunna läsa lite utrikesnyheter i det små textremsor som rullar i nedkanten av sändningarna - idag tror jag inte det.

Den amerikanska patriotismen/nationalismen kan man säga mycket om. Den är på ett sektliknande sätt lite skrämmande, men å andra sidan är den stolthet och känsla av grupptillhöriget som jänkarna visar upp fascinerande. Givetvis bidrar den till den inskränkta världsynen som många amerikaner har; de talar till exempel ofta om Europa som om det vore ett land. Ett annat exempel fick jag höra under den lilla kortkurs/seminarieserie vi var på förra veckan: under en diskussion råkade landets sjukvård komma på tal - den är tydligen bäst i världen och alla har tillgång till sjukvård, oavsett ekonomiska tillgångar. Dessutom förstärktes min bild av den amerikanska synen på hälsa och välmående - rätt piller går före rätt matvanor och motion.

Dale Houston

Dale Houston är inte en person. "Dale" är mexikanskt uttryck som betyder något i stil med "kom igen", åtminstone i sportsammanhang. Just "dale Houston" sjöng Houston Dynamos hejarklack igår när laget spelade ut San José Earthquakes, 3-1. Den del av åskådarna som livade upp stämningen var till större del mexikaner (eller av mexikansk härkomst) - jänkarna satt ned och drack öl (7 dollar för en Budweiser, hutlöst!). El batallón, bataljonen, kallar sig den här orkestern/supportergruppen:


Jag var alltså på fotbollsmatch. Kvaliteten på själva spelet var halvdan och även den ganska Mexiko-lik: full fart framåt - noll koll bakåt. Det var sjysst i alla fall. Ett förmiddagsregn drog ned temperaturen lagom till matchen som började 19.30. Jag var där med labbets sekreterare och hennes vänner och vi slöt upp ett tag innan matchen för att sitta utanför stadion och ta ett par öl (vilket verkar vara brukligt här i staterna där man fortfarande får köra bil med lite alkohol i blodet och parkeringarna är oändligt stora). För en gångs skull fick jag med mig kameran och lyckades hala fram den ett par gånger.


Stadion, som ligger på UH:s campus, fylldes med ca 12 500 åskådare. Jämfört med publiken på matcher i Sverige var den här mer heterogen. Jag så allt från ett par stickande gamla tanter till helt ointresserade småbarn.

(Jag hade fel.)

Oförutsedd långhelg

Jag tänkte ta mig i kragen och försöka berätta lite om vad jag har för mig här borta. Bilder utlovas inom en snar framtid. Eftersom vi är lediga på måndag (p g a Memorial Day, något jag inte var medveten om innan veckan började) vore det oförlåtligt av mig att inte hinna med lite Texas-anekdoter och foto-extravaganza.

Som utfyllnad kan jag berätta att jag tillsammans med några från labbet de senaste två dagarna har varit på en kortkurs/föreläsningsserie i genomik. Det var alldeles gratis och ganska givande, om än något avlägset från det jag sysslar med. Nu är det dock läggdags på den här breddgraden, på återskrivande.

Living in America

Jag har inte bestämt mig för om jag ska blogga om mina strapatser här i Texas eller ej. Det kommer nog märkas. Hursomhelst, jag är här nu och mår prima. För tillfället är vädret sådär kortärmat-behagligt, så småningom blir det nog Monterrey-svettigt. Jag hyr ett rum hos en kvinna som jobbar på NASA (den enda jag känner som kan kalla sig "rocket scientist"). Hyran är överkomlig och själva bostaden bra, flertalet snäpp upp på levnadsstandardskalan jämfört med Mexiko. Kruxet är att huset ligger nära det som kallas "the Third Ward", Houstons ghetto. Jag måste dock bo här eftersom jag inte har bil och måste åka buss till laboratoriet jag jobbar i, vilket ligger på University of Houstons campus. Jag bor i Midtown som alltså ligger nästgårds till Third Ward som ligger dikt an till campusområdet.

Varenda Houston-bo tar tillfället i akt att skrämma upp en. Gå inte ut när mörkret har fallit, åk inte buss, och var inte på campusområdet på helgerna - det är några av de uppmaningar jag har fått. Jag dristar mig till att åka buss, och än så länge har inget hänt på den bortsett från att priset höjdes hastigt (jag betalade en dollar per tur i ett par dagar innan en busschaufför igår påpekade att det kostar $1.25, vilket visade sig vara den riktiga tariffen). Utan bil är jag en smula handikappad, jag tar mig alltså till labbet med buss. Återstår att se hur jag gör när jag på egen hand vill ta mig att handla...

Hemma!