Oaxacas zócalo var prytt in absurdum med nochebuenas (julstjärnor), en blomma som faktiskt har sitt ursprung i Mexiko vilket framgick tydligt under julhelgen då den syntes i vart och vartannat hörn.Jag tillbringade som sagt ytterligare några dagar i Querétaro, där jag bland annat åt julmiddag med familjen Juarez Medina och fixade ett konto hos Banco Azteca (ett guardadito-konto, som "den lille spararen"). Därefter, ytterligare en gång, lämnade jag Querétaro. Jag hoppade på bussen till Puebla för att därifrån ta en buss till Oaxaca. På grund av julrusningen i busstrafiken tvingades jag vänta på stationen i Puebla i drygt sex timmar - det var inte ett dugg roligt. Sex timmars väntan följdes upp av en busstur på ungefär fem timmar innan jag äntligen anlände till Oaxaca.
Efter att ha druckit en jag-vet-inte-vad-men-speciellt-god-var-den-inte sitter en tupplur inte helt fel.Oaxaca är dels en av Mexikos fattigaste delstater och dels huvudorten i densamma. Befolkningen har mer rötter i Mexikos ursprungliga indianbefolkning och det märks rent utseendemässigt men även i kulturen i sig. Vid ankomst till staden Oaxaca hade jag adressen till ett vandrarhem med gott rykte så det första jag tog mig för, kring klockan 4 på morgonen, var att leta upp detta. Min taxichaufför kör mig dit och jag knackar på porten. Tyvärr hade de inga platser, enligt killen som tog emot mig. Därför traskar jag vidare längs gatan i den ljumna natten, genom något som liknar ett tältläger (men som senare visar sig vara något slags marknad mitt på gatan). Jag hittar ett annat vandrarhem där jag tar in och direkt kastar mig i sängen. Några timmar senare vaknar jag upp och det första jag gör är att gå till det första vandrarhemmet ytterligare en gång - och se där, några timmar senare visade det sig att de visst hade rum. Summan av kardemumman är att jag betalat hundra pesos för att sova cirka fem timmar i ett vandrarhem och byter till ett som kostar nittio pesos med frukost inkluderat, mycket prisvärt. Baserat på mina fyra dagar i nämnda vandrarhem (Hostal Mezkalito heter det, om någon råkar ha vägarna förbi) kan jag säga att det var ett mycket trevligt sådant, där mötte jag människor av alla möjliga typer. Jag mötte två svenska tjejer som var på tur genom centralamerika, och som av en slump kände en kille på KTH som jag känner. Dessutom lärde jag känna en amerikansk jordbrukare som halva året är på sin ranch i Montana och under vintermånaderna hjälper till att driva en kaffeodling i Oaxaca. Därutöver träffade jag en chilango (benämning på folk från Mexico City) som hade prövat på militärtjänst i Israel och en irländsk hantverkare.
Morgongymnastik vid Monte Albáns ruiner.Hursomhaver, Oaxaca är en stad som har lite av allt - från små kaféer och mezcalbutiker till den obligatoriska kyrkan och en ångande marknad. Strax utanför staden, uppe på ett berg, ligger ruinerna från zapotec-staden Monte Albán som framför allt bjuder på en fantastisk utsikt. Mescal ja, det är den med larven i flaskan. Likt tequila görs mescal på agave, men en annan typ av agave, och i Oaxaca hävdar man att mescal är en finare produkt på grund av att man inte använder kemikalier i tillverkningen. Och larven? Den används som en indikation på alkholhalten - larven löses upp vid höga etanolkoncentrationer.
Matmarknaden i Oaxaca. Röken som stiger upp mot taket kommer från de grillar som kantar passagen. Folk kommer i grupper och beställer kött, vilket serveras med en korg/brick fylld med tortillas, salsa och grönsaker.
En tupplur i skuggan - på en vägkrog någonstans i Oaxaca.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar