Reseberättelse: Mexico City I

Vi återvänder således till Mexico City för att lämna tillbaka hyrbilen. Det är åter värt att påpeka att bilkörning i Mexico City inte är något nöje, det dröjde ett bra antal timmar att komma in i stan och väl där hitta till uthyrningsfirman. Efter att vi återlämnat bilen tog vi in på samma hotell som vi stannade på innan. Eftersom det var dagen innan pappa lämnade Mexiko åt vi sedan "avslutningsmiddag" på en libanesisk restaurang, där maten var bra och personalen sympatisk. Det var riktiga libaneser som drev restaurangen och de berättade lite om hur det hade råkat hamn i Mexico City.

Efterföljande morgon vinkar jag av far som tar en taxi till flygplatsen. Själv tar jag någon timme senare en taxi till TAPO - en av huvudstadens fyra busstationer. Min plan var att bege mig till Oaxaca. Synen jag möttes av på busstationen var en biljetthall full med julresenärer (det var den 21:a december) och när det väl blev min tur vid disken visade det sig att bussarna var lika fulla som stationen. Jag lyckades dock köpa en biljett till Oaxaca (som är en stad i delstaten med samma namn) klockan elva på kvällen. Således hade jag drygt tretton timmar att döda, varför jag beslutade mig för att ta mig in till stan. Sagt och gjort, i snålhetens tecken tar jag mig till tunnelbanan och lyckas luska ut vilket tåg jag ska hoppa på för att komma till Zócalo. Jag bordar tåget som är ganska välfyllt med folk så jag tvingas stå upp. Tåget passerar en station och jag tycker att tunnelbanan verkar förhållandevis lugn. Men tji den som tror sig vara säker i ett trångt tunnelbanetåg i en av världens största städer; när tåget saktar in på den andra stationen börjar folk tränga sig för att komma ut och jag hamnar plötsligt mitt i smeten. Jag grabbar tag om min ryggsäck för att inte bli av med den. När så lugnet lägger sig känner jag efter i min framficka och se där, den är alldeles tom. Lustigt nog var det där jag hade stoppat plånboken som nu alltså var helt borta - jag kände ingenting. I en panikimpuls hoppar jag av tåget i tron att förövaren även gjort det, men givetvis har jag ju ingen aning om vem som har norpat plånboken min. En smulad förtvivlad står jag där på perrongen, när en kvinna kommer fram till mig och säger att hon såg vem det var och att han hade fortsatt på tåget.

Ingen anledning att hänga läpp, jag söker upp närmaste polis som till en början säger att han inte kan hjälpa mig, men efter några minuter kommer han på att det faktiskt finns säkerhetspersonal i tunnelbanan för justa denna typ av händelser så han vidarebefordrar mig dit. Man leder mig till en städskrubb vid sidan av spåret där tre personer sitter, där får jag svara på lite frågor om vad som blev stulet och dylikt. Sen föreslår de att vi beger oss till närmaste bank för att se om de kan spärra korten därifrån, vilket inte gick. Åter nere i tunnelbanan rings det för att försöka hjälpa mig lokalisera den svenska ambassaden. En man ur säkerhetspersonalen, som nu har tagit "ansvaret" över mig låter mig åka med tunnelbanan till ambassadområdet (på andra sidan staden). Väl där hittar vi en hel del ambassader, men inte den svenska. Därför plingar vi på hos den libanesiska ambassaden (närmast till hands) och frågar om de vet var den svenska ambassaden skulle kunna tänkas ligga. Föga förvånade visar den sig ligga än en bit bort. Min personlige ambassadletare bestämmer sig för att det är dags att ge sig tillbaka till jobbet men generöst nog ger han mig trettio pesos för att jag ska kunna ta mig vidare och dessutom ser han till att jag kommer på en buss som går i rätt riktning.

Jag hoppar av bussen när busschauffören säger till mig. Därefter traskar jag i en dryg halvtimme, uppskattningsvis, uppför en backe tills jag till slut kommer fram till ambassaden, som ligger i ett mycket lugnt och välbeställt område. Pling på dörren och fram med passet - de släpper in mig. Jag kommer in i ett väntrum och möts av kungen och drottningen som sitter på väggen. Därefter vänder jag mig till informationsdisken och säger att jag har blivit rånad (nu pratar vi svenska). Det dröjer en dryg kvart innan man lyckas luska ut vem på ambassaden som kan hjälpa mig varefter jag leds in på hennes kontor. Jag slås av en uppenbar brist på rutiner vad gäller behandling av fall likt mitt. Det tar ett tag innan man hittar vissa nummer, och än längre tid innan man kommer på att man kan låna mig pengar, först blir jag upplyst om att ambassaden inte alls kan ge mig ekonomisk hjälp. Jag blir lånad tusen pesos och dessutom sätter jag släkten i rörelse för att skicka pengar till mig via Western Union.

Fortsättning följer...