Vi följde en karta till olika sevärdheter. Först hittade vi till en grotta där enligt uppgift indianer av slaget Tarahumara bodde. Konstigt nog fanns det två hus just intill grottan. Hursomhelst visade det hur indianerna bodde en gång i tiden, även om jag tvivlar på att de bor så idag. (Tarahumara-indianerna är kända för sin förmåga att springa otroligt långa distanser. Jag hörde en gång att de ville skicka med en i den mexikanska OS-truppen, men att det stupade på att löparen inte kunde vänja sig vid att löpa med skor, vilket krävs enligt reglerna.) Vi fortsatte därefter till några svamp- och grodliknande sten- och klippformationer innan vi hittade fram till sjön Arareko - hästkosjön. Där slog vi oss ned och begrundade lugnet en bra stund. Efter lite off-road-cyklande återvände vi sedan tillbaka till Creel. Med skapligt ömma ändalykter tog vi sedan en liten siesta på posadans veranda. Plötsligt ringde Eetus telefon - det visade sig att tre andra utbytingar från Monterrey just hade anlänt till Creel. De tog in på samma posada som de enda ytterligare gästerna och så var vi då sex stycken. Framåt kvällen fastnade vi sedan i köket drickandes pulverkaffe och pratandes med värdinnan samt en señor vid namn Carlos. Efter det sedvanliga Suecia-no-Suiza, en-Finlandia-hablan-sueco och yo-estudio-biotecnología lyckades vi charma till oss skjuts från Carlos till ett par varmvattenkällor dagen efter.
Dagen efter intog vi frukost på posadan och slöt upp med Carlos. Med skräckblandad förtjusning upptäckte vi att hans fordon var en pick-up av modellen skräphög. Först fick vi åka till verkstaden där han jobbade för att lasta av lite skräp, därefter återvände vi till posadan där vi lånade två trädgårdsstolar vilket blev baksätet. Under den sedan drygt 22 kilometer långa turen satt jag i passagerarsätet och lyssnade på Carlos rövarhistorier medan Eetu och Tomi studsade runt på flaket i plaststolarna. Carlos berättade bland annat om sina psykologistudier, sin tid på ambassaden i USA och om sina erfarenheter i Vietnamkriget. Vi stannade till några gånger för att ge skjuts till annat folk. Till slut kom vi fram till ett stopp där man egentligen inte tilläts passera med bil. Carlos visade sina psykologiska färdigheter när han övertalade vakthavande indian att låta oss passera. Jag vet inte om motsatsen hade varit att föredra, för drygt tre kilometer skarp sluttning väntade oss. Plaststolarna hoppade runt på flaket med två stackars finnar, medan jag försökte hålla koll på att saker som flög runt i förarkupén. De varma källorna visade sig sedan var fyra konstgjorde dammar. Vi ville inte nöja oss med det, och började därför klättra ned för en sluttning och hittade fram till en fors eller något av det slaget, som rann längst ned i kanjonen. Vi plaskade runt i forsens kroppstempererade vatten ett tag. Vi hade sällskap av ett par bergsgetter som vallades av en liten indianflicka. Efter badet lyckades vi slita Carlos från ett gäng mexikanska turister som satt och spelade kort för att ta oss an helvetessluttningen igen. På tillbakavägen fick jag lyssna till Carlos utlägg om Sigmund Freud medan plaststolarna dunkade mot förarhytten. Till min förvåning överlevde alla inblandade hemfärden. För att visa Carlos vår uppskattning intog vi sedan ett par öl i hans "lägenhet" och bjöd honom sedan på middag. Åter på posadan tog vi en siesta. På kvällen spelade vi kort framåt småtimmarna med den andra trion (en svenska, en finska och en amerikanska) som hade gjort samma tur som vi gjorde dagen innan. Vi beslöt oss för att tillsammans hoppa på bussen till utsikts- och hållplatsen Divisadero dagen efter.
Vi steg upp tidigt och skulle till att ge oss av när värdparet erbjöd oss en billig tur till Divisadero med en turistgrupp som just skulle avgå. För en billig pennning fick vi på så vis även skjuts till ett par fina utsiktspunkter (bland annat en sten på ca 500 meters höjd som gungade). Sedan intog vi en svindyr lunch på en turistpackad tågstation och blev tagna med byxorna nere när tåget anlände en dryg timme för tidigt. Vi fick springa efter våra väskor och slänga oss på tåget. Vi hade elva timmar i tåget att se fram emot. De beryktade fina vyerna skymtade till då och då. Mest karakteriserades de elva timmarna dock av: envisa och griniga konduktörer som inte ville ge oss bra platsen; det eviga mexikanska fipplandet med luftkonditioneringen vilket alltid leder till artisk kyla; en "kafeteria" som erbjöd läsk, chips och snabbnudlar - all näring man behöver för elva timmar; samt flera timmar kortspel i obekväma positioner (sex personer, fyra säten). Dessutom stannade tåget till vid vilken gudsförgäten håla som helst, mitt ute i ingenstans och puttrade på i snigelfart. Kort och gott - vi skulle kanske åkt första klass (som dock var dubbelt så dyrt). Vi anlände till orten Los Mochis klockan elva och delade där på oss. Tjejerna flög hem från Culiacán på måndagen, vi från Mazatlán. Jag, Eetu och Tomi hoppade således på en buss till Mazatlán.
Mitt ute i den chihuahuenska ingenstansheten - Los Pozos. Givetvis stannade tåget till här.
God morgon Mazatlán.
Efter sex timmar sovandes i bussen anlände vi i gryningen till Mazatalán, i delstaten Sinaloa på stillahavskusten. Vi promenerade till strandpromenaden och fick se solen gå upp över staden. Vi letade sedan upp ett billigt hotell. desayunerade, och tog en siesta. Efter som Tomi åkte hem redan på söndagen fick vi sedan lite brådska att leta upp en bra strand, på inrådan från hotellägaren tog vi en liten båt till Isla de la Piedra, något slags halvö med en lååååång och bred strand. Vi traskade bort från den turistfyllda förstasträckan och hittade vår plats. Där spenderade vi några timmar, förbättrande vår tomatkulör och njutandes av det friska, salta vattnet. En taxi in till stan senare intog vi en tack-för-denna-gång lunch med Tomi på ett ställe där man spelade tre stycken låtar om och om igen. Det kan vara värt att nämna att i Sinaloa är traditionell mexikansk musik av typen banda (om jag kan min mexikanska musikterminologi) extremt populär, och även om den sätter en mexikansk stämning är alla låtar snarlika och avhandlar ämnen som kärlek och stängda dörrar. Sedan fick vi brådska oss iväg för att få på Tomi på sin buss till Mexico City (ytterligare arton timmar i buss för honom). Eetu och jag spenderade resten av dagen strosande runt i staden, intagen någon michelada och öl. Mazatlán är ingen vacker semesterort, jag tror att det är en gammal hamnstad. Dock finns det några fina stränder, ett par öar man kan besöka om man har tid, samt en färja över till Baja California. Priserna är dessutom överkomliga, vilket förmodligen förklarar den höga jänkarnärvaron (vi blev i vanlig ordning tagna för amerikaner hela tiden, givna dollar i växel, och tilltalade på engelska). Solen gick ned sent och formade en fin silhuett med öarna i horisonten.
På måndagen tog vi en taxi tidigt till flygplatsen bara för att mötas av ett två timmar försenat flyg. Fast på flygplatsen inledde vi en jakt på föda till rimliga priser. En kaffe för 22 pesos var tillräckligt på flygplansrestaurangen. Vi gick ut från flygplatsen och lyckades hitta en väldistanserad ansamling automater. Dagens lunch blev chips och kex. Efter ett par timmar på flygplatsen lyfte till slut vårt flyg tillbaka till Monterrey, där jag nu befinner mig återigen mitt i den sista tentaperioden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar