Tjocka släkten avmålad i innertaket i en byggnad i Bonampak. Vad stirrar de på måntro?Dagen efter vårt vattenfallsmaraton bar det av på ytterligare en minibuss-tur, denna gång med betydligt mer utrymme för knän och andra extremiteter. Jag och Tae (Tomi stannade hemma för att planera en tripp in i den guatemalanska djungeln) åkte för att se fler pyramider i Bonampak och Yaxchilán. Det var en ganska dyr resa men väl värt pengarna. Samling vid pumpen klocka sex på morgonen, sedan gjorde vi vårt första stopp vid vägkanten för en frukostbuffé som gjorde en bra dåsig, det var inga som helst problem att sova i bussen. För övrigt hade vi sällskap av en mycket pratglad trio mexikaner (jag förstod aldrig deras relation till varandra), två kvinnor och en man. Deras fascination över en svensk och en koreansk gemensamma närvaro på en minibuss i södra Mexiko visste inga gränser, frågorna haglade som ett höstregn i backen. Som vanligt, undantagen kan räknas på en hand, misstog de Sverige (Suecia) för Schweiz (Suiza).
Efter en någon timme kom vi fram till gränsen till något slags ekologisk park, över vilken ursprungsbefolkning (Lacandona-indianerna) hade något slags auktoritet. Därför fick vi byta transport, till en av deras minibussar för att färdas till Bonampaks ruiner. Dessa ruiner var inte så häpnansväckande, däremot höll en speciell fågel till där. Den gjorde ett konstigt ljud, jag tror det var något slags electronica. Till råga på allt byggde den sådana där pås-bon (se bild). Det speciella med Bonampak är att det finns ett par välbevarade målningar i en pyramid samt att jag hittade en mobiltelefon i gräset. Jag lämnade den till personen i entrén men tvivlar på att den någonsin kommer hamna i rättmätiga ägares händer.
För att komma till Yaxchilán får man jobba lite mer. Först anlände vi till byn Frontera Corozal som ligger på kanten till floden Usumacinta. Floden utgör gränsen mellan Mexiko och grannlandet i söder - Guatemala. Därefter hoppade vi på en liten båt som styrde nedför floden (fast i nordlig riktning geografiskt) och angjorde strandkanten dryga 45 minuter senare. Jag hade aldrig hört talas om Yaxchilán innan jag kom till Mexiko, och här hade jag bara hört rekommendationer från en av mina sambos, därför blev jag förvånad när det visade sig vara en ganska stor arkeologisk zon. Vi traskade runt i två timmar, svettandes och stönande, i den tryckande värmen. Av den radda pyramider och stenhögar jag hittills sett i Mexiko är de i Yaxchilán bland de mest imponerande, dels för att de ligger lite halvt ute i ingenstans i tät djungel, dels för att de är relativt välbevarade och har en liten annorlunda stil (det kan vara på sin plats att påpeka att ruinerna i Bonampak och Yaxchilán tillhörde mayariket), samt för att jag såg en av de annars ganska blyga vrålaporna. En av byggnaderna innehöll en liten labyrint med fladdermöss, tyvärr hade man begränsat åtkomsten där, förmodligen på grund av ett klavertramp av en amerikansk turist kan jag tänka mig.
Vi återvände sedan uppströms till byn, en resa som tog lite längre tid och jag nickade till. Vi åt på en restaurang i byn, där vi bland annat serverades en soppa på chayote. På frågan om jag visste vad chayote var för något svarade jag "nej", varpå den frågvisa mexikanen (kuriosa: han var lärare på UNAM, Mexikos största (otroligt stora) universitet).
Guatemala och dess invånare.Åter i Palenque framåt kvällskvisten delade jag och Tae på en kanna michelada, innan han hoppade på bussen hem till Cuernavaca. Därpå följde allmän förvirring då Tomi hade i uppdrag att hitta en ny tvåmanna-cabaña men inte svarade i telefon. Jag hade alltså inte den blekaste var han befann sig. Jag chansade på att åka tillbaka till samma ställe vi bodde på kvällarna innan, och till bådas lycka satt han där på en bänk och väntade på mig. Dagen avslutades med ytterligare en tack-för-den-här-veckan-michelada, eftersom Tomi skulle ge sig av i ottan nästföljande dag. Således befann jag mig på egen hand på lördagen i Palenque, och min buss tillbaka till Tuxtla gick inte förrän klockan elva på kvällen. Jag dödade tid den dagen genom att äta, dricka kaffe, läsa och gå på internetfik. När jag så satt och väntade på bussen de sista minuterna innan avgång började jag tala med en mexikan som just fått höra från ett par vänner att deras nattbuss dagen innan hade blivit överfallen av ett gäng djungelpirater. Jag gömde därför mina tillhörigheter av värde i min ryggsäck som lades i utrymmet mellan hjulhusen eftersom ryktena sa att de inte gör sig besvär att söka igenom där. Hursomhelst hade jag inga problem att sova de sex timmarna till Tuxtla, och turligt nog slapp vi besvär på vägen.
Klockan fem på morgonen stapplade jag ut från bussterminalen i Tuxtla, hemskt trött och med en karta i handen. Tack vara denna karta, som jag en dryg halvtimme senare luskade ut var föråldrad, gick jag en ganska lång omväg i min jakt på billig logi. Nåväl, jag strövade genom Tuxtlas folktomma gator. Solen gick upp, och drygt två timmar senare (en uppskattning mellan lillfingret och stortån) hittade, på fjärde försöket, ett billigt hotell av typen posada (slitet hotell - min översättning). För 80 pesos fick jag spendera den dagen och nästföljande natt i ett litet rum med en dusch och toalett samt en mindre angemän antydan till urinlukt. Handfattet låg ute på innergården. Jag tog en tupplur och gav mig sedan ut på frukostjakt med pil och båge.
I Mexiko kan är även begreppet "cañon" ett uttryck för något som är svårt eller häftigt - jag är förvirrad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar